Episode 63 - Hi mom!

Jag tror inte ens dom skulle känna igen mig om vi träffades.

Men det är rätt omöjligt att träffa dem i Atlanta.

Det är ju hur stort som helst.

Jag vaknade till ur mina tankar då en taxi tutade till.

Min blick for upp och framför mig på gatan stog en taxi coh väntade på mig.

Jag skyndade mig in i bilen och stängde dörren efter mig.

'' Till Harmony Grove kyrkogård tack!''. 

Chaffören nickade innan han började göra.

Jag kommer snart mamma..

 

---

 

 

 

 Jag klev ur taxin efter att betalat chaffören. Mitt hjärta dunkade hur fort som helst.

Min blick gick över den stora ingången.

Jag läste den stora skylten '' Välkommen till Harmony Grove kyrogård!''. 

Jag skyndade mig in genom dem stora grindarna och gick längs grusgången.

Min blick for över kyrkogården, en gammal dam satt på knä framför en grav med ett par rosor i handen och grät, jag antog att det var hennes man som låg begravd där.

Därefter stog det ett ungt par med blickarna fast på graven framför dom.

Tårar rann ner längs deras kinder.

Kyrkogårdar är det värsta stället som finns. 

Folk ligger begravda här och deras släktingar och vänner besöker dem och gråter.

Platsen är så ledsen, men man är ändå glad på nått sätt, eftersom ens släkting/vän ligger där nere under jorden.

Och vilar i frid.

Jag gick längs den bekanta grusgången, jag har varit här flera gånger förut då jag bodde i Atlanta.

Det var alltid lika jobbigt.

När jag äntligen kom fram till hennes grav hukade jag mig ner och läste graven.

'Deleice June Davids'. 

Jag kände hur tårarna byggdes i mina ögon.

'' Hej mamma..''. sade jag och log milt. '' Jag har saknat dig..''. 

Det kändes som hon var här, satt framför mig och lyssnade på mig.

Men jag visste gott och väl att hon inte gjorde det.

Att hon låg i en kista ett par meter under marken. 

Jag ville bara gräva upp hennes kista och krama om hennes livlösa kropp. 

Men jag visste att jag inte kunde. Även om jag skulle vilja det.

Jag vill ha henne tillbaka.

Saknaden efter henne var otrolig.

'' Jag vet inte vad jag ska säga... Förlåt att jag inte kommit på ett tag..''.sade jag.

Innan jag fortsatte tog jag ett djupt andetag. '' Jag och Jenna flyttade till Stratford..''.

Ett leende spreds på mina läppar. '' Jag träffade världens underbaraste kille Mamma..''.

'' Men jag vet inte om du kommer gilla honom.. Han är.. ehm.. lite annorlunda..''.

Jag skrattade för mig själv.

DEt var  ju sant, Justin var rätt annorlunda. Det är inte varje dag man faller för en kriminell kille.

'' Mamma, jag är kär i en kriminell kille.. Jag.. jag vet inte hur..''. sade jag och en tår slank ner för min kind.

'' Han betyder så mycket för mig, även om han gjort massa dåliga saker i sitt liv.''.

Tårar började rinna ner för mina kinder. '' Han räddade mig, han fick mig må bra igen..''.

JAg började genast tänka på allt jag gjort, JAG har DÖDAT en person!

Fler tårar började rinna. '' Jag har gjort saker som jag aldrig kommer glömma, förlåt mig!''.snyftade jag.

'' Jag vet att jag inte är den dottern du önskat, förlåt mig!''. 

Det kändes som floder med tårar rann ner för mina kinder.

Snabbt tårkade jag bort dem och tog djupa andetag i försök om att sluta gråta.

'' Jag är så ledsen att jag svikit dig mamma!''. grät jag.

Det kändes som jag totalt svikit henne.

Innan hon dog lovade jag henne att hon kunde lite på mig, att jag skulle vara den flickan hon alltid drömt om att ha.
Och just nu har jag sumpat den chansen.

Jag tittade runt på kyrkogården. 
Jag såg ryggen av en kille klädd i svarta skinny jeans, en svart skin jacka och en svart luvtröja med luvan upp draggen.

Lite samma stil som Justin. 

Jag beslöt att ignorera det och vände blicken till mammas grav.

'' Jag älskar dig..'. mumlade jag och la en röd ros som jag haft i min väska på henes grav..

Jag hörde fotsteg bakom mig.

Hastigt vände jag mig om och såg en bekant figur stå där.

'' Cassie?''. sade personen.

Jag tittade upp och mötte personens blick.

'' Drake?''. sade jag chockat.

'' Hey!''. flinade han.

Jag reste mig upp och slängde mig om hans hals.

'' Gud Drake!''. tjöt jag.

Han kramade genast tillbaka.

'' Det var inte inte igår man träffade dig Davids!''. flinade han.

Drake gick i min klass på min skola här i Atlanta.

Vi snackade lite då och då, gjorde uppsates tillsammans, hjälpte varandra med läxorna.. 
Vi var riktigt bra kompisar.

Han var som en storebror för mig som jag aldrig haft.

Jag avslutade kramen och tittade  upp och ner för hans kropp.

'' Gud du har förendrats ser jag!''. sade jag med ett brett leende.

'' Nej jag har växt upp!'''. log han.

Min mun föll vid öppen.

'' Har du rakat bort allt ditt hår!''. utbrast jag och drog ner luvan som satt om hans huvud.

Han skrattade högt.

'' Tröttnade på de!''. sade han coh drog handen över sitt huvud.

'' Wow..''. sade jag. '' Jag hade inte förväntat mig träffa dig här, lixom på en kyrkogård!''. 

Han bet sig i läppen och nickade.

'' Inte jag heller..''.

'' Föresten varför är du här?''.

'' Min farmor dog här för nån månad sen.. ''.

Min mun föll vidöppen. '' Oj! Jag är så ledsen!''.

'' Äsch det är lugnt! Besökte du din mamma?''. 

Jag nickade och tittade ner.

'' Kände att jag behövde de..''.

Han nickade. '' Hur är det i Stratford då?''.

Tack och lov han böt samtals ämne.

'' Bara bra!''. sde jag och tänkte på Justin.

Ett leende spreds över mina läppar.

'' Varför ler du?''. skrattade Drake. 

Jag bet mig i läppen. '' Inget speciellt!''.

'' Har lilla Davdis här skaffat kille?''. sade han och log snett.

'' Kaaanske!'', fnissade jag.

'' Oj Oj! Behandlar han dig bra?''.

Jag nickade.

'' Ja det gör han Drake! Va lugn!''.

'' Bra, tänkte ifall jag skulle slå någon!''. 

JAg himlade med ögonen.

Det där var typiskt Drake, överbeskyddande. 

Precis som Justin.

Men jag klagar inte, det var ändå rätt skönt att ha någon som kan skydda en.

'' Nej då det är lugnt!''. 

Det plingade till i Drake's mobil.

'' Shit jag måste gå! Men kan jag få ditt nummer? Har ny mobil!''. lgo han.

Jag nickade och skrev in mitt nummer i hans mobil.

'' Vi ses Drake! Jag har verkligen saknat dig!''. 

Han log. '' Saknat dig med Davids! Hör av dig när du kommer hit nästa gång!''.

'' Jag lovar!''.

Han omfamnade mig i en kram innan han skyndade sig ut från kyrkogården.

Med ett leende satte jag mig ner lutad mot mammas grav och tog fram min dagbok och en penna.

Jag kände att jag kan passa på att skriva av mig lite.

 

 

Kära dagbok!

Jag vet att jag inte har skrivit på ett tag. 
Det har hänt så otroligt mycket den senaste tiden så jag har inte haft tid. 
Jag har träffat världens underbaraste kille, Justin.. 
Han är lite annorlunda, men jag har ju aldrig gillat dem normala killarna? 
Jenna och jag flyttade ju till Stratford.

Jag fick flera nya vänner, Kate, Bonnie Bruce, Alex och ännu fler.

Det är helt fantastiskt hur livet förendrades när vi flyttade.

Dock har inte pappa hört av sig.. Han sätter bara in pengar lite då och då. 

Vet inte ens om jag vill se honom igen.
Det är snart jul, Justin kommer fira den hos sin familj här i Atlanta.

Medans jag åker hem till Stratford för att fira med Jenna.. 

Vi är i Atlanta för Justin äntligen tagit modet att träffa sin familj efter flera år.

Att se honom så här lycklig efter hans 'livsstil' gjorde så jag började gråta.

Ja jag vet att jag är känslig.

Jag sitter just nu på mammas grav.. Det känns så konstigt.
Tyvärr har jag inte besökt henne på ett bra tag.

Så jag kände att det äntligen var dags, gud vad jag sa saknar henne. 
Hade hon bara levt hade allt varit annorlunda. Men då hade jag kanske inte träffat Justin.. 

Då kanske jag inte varit lika lycklig som jag är nu, då. 
Han gör mig lycklig. På ett sett som ingen annan gjort mig förut.

Men efter allt som hänt med Justin och trubblet vi hamnat i, känns det som jag förendras.

Jag blir någon som jag inte vill bli. Men på något sett kan jag inte kontrollera det. 

Jag är ledsen om jag inte skriver mer efter det här, men det kanske är bäst så.

 

Kram.. C.. 

 

'' Cassandra!''. sade en andfådd röst.

JAg tittade upp och såg Justin stå där och andades häftigt.

'' Justin? vad gör du här?''. sade jg och la ner allt i väskan och reste mig upp. 

'' Vet du hur länge du varit borta?''. 

JAg skakade på huvudet. '' 30 minuter kanske?''.

'' 2½ timme..''. sade han och mina ögon for upp.

Jag tittade ner på klockan.

Han hade rätt. 

Jag måste glömt bort tiden.

'' Förlåt!''. utbrast jag och kramade om honom.

'' Du skrämde livet ur mig..''. 

'' Men hur hittade du mig?''. frågade jag förvånat.

'' Du var in på datan och lämnade sidan uppe, tack och lov.. Annars vet jag fan inte vad jag hade tagit mig till!''.

'' Fan förlåt Justin! Jag måste tappat bort tiden!''. 

Han log och gav mig en mjuk kyss.

'' Säg sanningen först!''. 

Jag nickade.

'' Ska vi gå?''. sade han.

'' Aa vänta en snabbis!''. sade jag och drog mig bort ur hans omfamning.

Seddan började jag gå mot gravstenarna där jag sett Drake tidigare.

Jag hade en ros kvar och tänkte lägga den på hans mormors grav.

Jag gick fram och tillbaka där han stog och läste namnen om och om igen.

Eftersom Drake hette Hudson i efternamn visste jag att hans mormor hette det.

Men det konstiga var att det fanns ingen vid namn ' Hudson ' i efternamn av alla gravstenarna runt området han stog vid. 
Konstigt.

---

 

Hmm! ;)

Skum han Drake är va? ;) 

FÖRLÅT ATT DET DRÖJDE! 
KOMMENTERA! :)

Älskar er, och tack för alla underbara kommentarer!:) 

 

Meraaaa!!!!!

Jag älskar det :)

Mer

OMG meer!!

Sjukt bra! <3

Haha roligt att hon skrev dagbok förra kapitlet också! Haha jätte bra iaf!! Grattis i efterskott btw :)

Verkligen jätte bra!! <3 <3 En liten sak bara, torka stavas med o.. Haha, ville bara påpeka det.. x)

Bra! Mer mer mer!!! NUUUUU!!

Jätte bra!! dööör mer mer mer :* <3

Fy farao vad bra, seriöst, började läsa igår kväll och har nu läst alla kapitel, OMG snälla skriv nästa :) <3

Grymt!

Mer mer mer mer mer mer nu nu nu nu nu !!!!!!!!!!!!!!!!

De är kanske människor han har dödad?? Jag vet ej men han var ju lik justin!:)???

När kommer nästa? :)