Jag rullade ner mitt fönster för att låta den friska luften träffa min hud.
Min blick saknnade längs den tomma öknen och letade efter någon syn efter bilar.
Men inte en ända.
Jag vet inte hur länge jag kört nu, men jag har inte sett en ända bil på flera mil..
Ingen byggnad heller för den delen. 
Min blick fastnade på en blå stor skylt som var vid sidan av vägen. 
'' Du anländer till Las Vegas om 15 mil! ''. 
Förväntan rusade igeom mina ådror och jag tog genast ett hårt grepp om ratten.. 

Det har gått 7 månader. 7 månader sen jag lämnade dom. 7 månader sen jag dog. 
Det har gått 7 månader sedan jag lämnade allt i Stratford och bara försvann. 
Jag, Cassandra Ann Davids dog den 4 februari 2013 tack vare den smärtan en ända person gett mig. 
Och nu är det dags för mig att ge tillbaka den smärtan jag känt.

'' Min kropp var svagare än någonsin. 
Men på något sett lyckades jag få på mig kläder och ta mig ut från sjukhuset utan att någon märkt något. 
Jag hade kämpat mig utfrån sjukhuset och tagit närmsta taxi.
Jag ville bort. 
Så långt jag bara kunde komma.
Tårar rann ner längs mina kinder och dom vart bara fler och fler.
Jag var tvungen att komma bort från Stratford. 
Den smärtan jag kände just nu skulle ta död på mig. 
Jag visste att jag var tvugen att åka iväg och lämna allt. 
Inte prata med någon. 
Jag bad taxin släppa av mig vid närmsta bar. 
Jag gav han pengarna jag hade vilket tack och lov räckte. 
Sedan klev jag ut ur taxin och såg hur den åkte iväg. 
Min blick gled över den rätt gamla baren framför mig. 
'' Bar & Resturang ''. stog det med neon grön färg på en stor skylt på taket. 
Jag kollade på pengarna jag hade kvar. 
Det skule precis räcka till en öl.
Med skakiga ben gick jag mot baren och öppnade dörren och gick in.
Ett plingande ljud gavs ifrån sig och dem få blickar som fanns flög på mig.
En man satt vid baren med ryggen mot mig, två gammla gubbar stog coh spelade på ett urgammalt biljardbord samt en tjej i 40 årsåldern stog i baren och tårkade glas.
Vid ett av borden satt en rätt ung tjej med en kort kjol och linne, tillsammans med vad jag antar är hennes pojkvän. 
Jag kunde definitivt räkna ut att jag var yngst här. 
Inte ens 18år, men det vet ju inte dom.
Jag tog ett djupt andetag och gick fram till baren och slog mig ner. 
Kvinnan i baren gick genast fram till mig och skådade mig nogrant.
'' Vad har hänt med dig då gumman?''. sade hon och tuggade på sitt tuggumi.
'' Inget speciellt, olycka bara..''. sade jag tyst. 
Hon nickade och såg ner på pengarna jag lagt upp på bardisken.
'' En öl..''. sade jag. 
Hon höjde sina ögonbryn. '' Vilken sort?''.
'' Spelar ingen roll, ta den du rekomenderar..''. suckade jag.
Hon nickade och skulle precis ta pengarna då en stor maskulin hand stoppade henne.
'' Låt mig betala Beth!''. sade han och såg på bartenden. 
Kvinnan i baren nickade och tog emot pengar från mannen brevid mig.
Jag såg upp på honom och skådade hans ansikte.
Han hade mörk brunt hår som stog upp lite grann, hans ögon var en nyas av blå, lite skägg var placerat runt hans mun och lite upp längs hans kinder.
På sig hade han ett par mörka slitna jeans, svart t-shirt och en skinjacka. 
Trotts det såg man hans muskler på armarna och bröstmuskler.
Han såg inte ut att vara så gammal.
Kanske några år äldre än mig. 
Och helt ärligt såg han riktigt bra ut också.. 
'' Ehm.. Tack..''. sade jag. 
Ett leende spreds på hans läppar. Hans tänder var kritvita och perfekt raka. 
'' Så lite så..''. sade han och log. 
Jag tog ölen som kvinnan i baren vid namn Beth ställt och tog en klunk. 
Mannen, eller ska jag säga killen stog fortfarande brevid mig.
Jag tittade frågandes på honom och han skrattade. 
'' Jag är Rick!'', och sträckte fram sin hand.. ''. 

Jag log bara av tanken. 
Rick Geyer, en kille som jag spenderat min tid med dem senaste 7 månaderna. 
Han räddade mig när jag var som värst.
Vi satt och pratade hela natten på den där baren och tydligen hade han varit en tidigare gäng medlem så han förstog det jag gått igenom när jag varit med Justin.
Han förstog hur jag mådde och hur illa det kunde gå.
Senare den natten fick jag sova hemma hos honom.
Han gav mig mat och rena kläder och lät mig stanna hur länge jag ville.
Jag var verkligen tacksam över allt det han gjorde för mig men jag var tvungen att lämna honom.
Jag lämnade Stratford i ren panik den kvällen för jag behövde utrymme.
Jag behövde få vara ifred utan allt drama.
Efter att ha stannat ett par dagar hos Rick åkte jag tillbaka till Stratford, till huset gänget bodde i.
Jag behövde prata med Bruce. 
Men när jag kom till huset var dom alla borta.
Huset var tomt, bilarna var borta, allt var borta!
Dom hade dragit. 
Den smärtan jag hade växte otroligt mycket mer. 
Varför hade dom bara åkt?
Jag kommer ihåg hur tårarna forsade ner för mina kinder och tack och lov var Rick där att trösta mig och ta mig därifrån.

Jag sög in ett djupt andetag och försökte radera minnena från mitt huvud.
Men jag kunde inte, det var omöjligt.
Jag såg dom aldrgi igen.
Dom hade sålt sitt hus, bytte deras telefonnummer och flyttade. 
Det var som om dom aldrig ens varit i Stratford från första början:
Dom hade bara.. försvunnit.. 
Jag kunde inte nå dom oavsett hur mycket jag försökte. 
Och det värsta är att jag inte kunde glömma dom heller. 
Inte Bruce, inte Justin, ingen av dom.. 
Och det dödade mig varenda dag, jag tillbringade mina dagar i gästrummet hos Rick och grät. 
Jag bara grät. 
Jag hade ingen anning om var dom var någon stans, och jag ville så gärna veta.. 
Låt oss bara säga att Justins plan att hålla mig säker inte gick osm planerat. 
Varför?
Eftersom dom kom efter mig. 
Och Justin var inte där och rädda mig. 
Ingen av gänget var där för att rädda mig.
Förutom Rick .
En hel del saker hände efter dom lämnade, saker som dom inte vet om, och kommer aldrig veta om.
Även om dom sklle få reda på det skulle det inte vara någon skillnad. 
John Slyder. 
Jag hade haft så fel om honom, gänget också. 
John får alltid som han vill, och det gjorde han faktist.
Han fick mig 
Han fck allt jag hade kvar. 
John mördade den sista biten av värdighet, oskuld och liv jag hade kvar. 
Att en kall februari natt förändrade allt. 
Det förendrade mig, det gav mig ärr, den kvällen dödade mig. 

Rick var med mig varenda dag, varenda minut, varenda sekund.
Han fanns där för mig, alltid. 
Jag vart trött på att vara den svaga verisionen av mig själv.
Så jag förendrade mig. 
Hela jag förendrades.
Med hjälp av Rick. 
Vi spenderade dom senaste månaderna att träna, skjuta, slåss, vi gjorde allt som gäng medlemmar gör. 
Det var allt tack vare honom.
Hade inte han haft all kunnighet om träning, osv hade det här gått åt skogen.
Han hjälpte mig att slåss, hjälpte mig att skjuta, han hjälpte mig med allt.
Jag vart en verision av mig som jag aldrig trott existerade. 

Så efter alla dom månaderna med träning packade jag mina väskor, skaffade ett falsk pass och lämnade. 
Jag var trött. 
Jag var trött på att känna mig så värdelös, utnyttjad och hopplös.
Det ända jag ville ha var hämd. 
Och jag kommer få det, oavsett vad. 
Det fanns bara ett sätt att göra det på. 
Justin..
Jag var tvungen att hitta honom, även om jag visste att det skulle ta död på mig.
Men ändå så tvivlade jag varenda dag på att hitta honom.
Ville jag ha honom tillbaka?
Ville jag ha mig tillbaka?
Ville jag vekrligen hämnas? 
Trotts allt han gjort mot mig ville jag hitta honom, jag ville utsätta honom för den smärta han utsatt mig för.

Mina ögon for upp när jag såg en byggnad en bit fram på vägen.
En suck av lättnad sköljde över mig.
Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en byggnad.
Jag körde in på parkeringen som tillhörde ett litet resturang + motell ställe. 
Det stog runt 3 bilar på parkeringen så jag antog att resturangen inte var så poppis. 
Efter jag stängt av bilen klev jag ut och började gå mot resturangen.
Jag hade inte ätit något på flera timmar. 
Väl inne på resturangen var det knappt en människa där.
Inte för att jag brydde mig, jag ville bara ha mat. 
Jag slog mig ner vid det närmsta borde toch direkt dök en rätt gammal kvinna upp med ett litet block i handen.
'' Vad får de lov att vara?''. 
'' En hamburgare och pommes frits tack!''. sade jag och log. 
Hon nickade. '' ska bli!''. 
Innan hon försvann bort genom ett par dörrar.

Några minuter senare sköts dörrarna upp och hon kom utgåendes med maten i sina händer. 
Hon log stort mot mig och placerade brickan med mat framför mig. 
Snabbt tvingade jag fram ett leende och tittade ner på maten med en suck.
Hon tittade undrande på mig innan hon slog sig ner framför mig.
'' Är de okej om jag sitter här?''.
Jag gav henne en lätt nickning.
'' Så vart är du påväg?''. sade hon och log.
Jag tog ett pommes fritt från min taldrik och stoppade det i munnen.
'' Vegas!''.
'' Ooooh, gå på casionon och sånt?''. sade hon och log.
Jag skakade på huvudet. '' Få tillbaka min lycka..''.
'' Vad har hänt? berätta för mig!''. sade hon och tittade lidande på mig.
'' Jag föll för en kriminell kille..''. viskade jag och vände blicken ner på min taldrik.
Sekunden senare försvann min aptit och jag stängde in tårarna som hotade att falla.
'' Jag gav upp allt så jag kunde vara med honom. Jag gav upp mitt liv för honom. Såklart visste jag konsekvenserna med att vara med honom, men jag kämpade.. För oss båda, för att vi skulle kunna vara tillsammans! Jag bad aldrig om att han skulle skydda mig. Jag bad aldrig om att vara säker. Det ända jag bad om var att ha honom vid min sida! Men det räckte tydligen inte då han förendrades och lämnade mig. Han bara lämnade mig och försvann. Allt jag hade för honom rasade när han var borta.  Han hade lovat mig att alltid vara vid min sida. Men han ljög. Jag dog nästan för hans skull, men jag tvivlar på att han skulle bry sig.. Hade han brytt sig hade han stannat! Jag förstår inte vad som är fel på mig. Jag har rest hela vägen från Kanada för att hitta honom. Jag kunde höra mitt hjärta brytas i tusen bitar sekunden han lämnade mig. Jag kan känna smärtan värka djupt inne bakom bröstkorgen som alltid är där. Tack vare att han aldrig kom tillbaka!''. sade jag med tårar som samlades i mina ögon.
Kvinnan framför mig tittade lidande på mig.
Det var som om hon såg rakt igenom mig.
Som om hon visste exakt hur jag kände och vad jag gått igenom. 
Jag knep hastigt i hop med ögonen och tvingade tillbaka tårarna. 
Jag tänkte inte gråta här och nu. Inte med folks blickar på mig.
Kvinnan suckade och la sina händer om mina samtidigt som hon mötte min blick.
'' Hjärtat, ibland är löften för svåra att hålla.. Och ibland är det bara en enda människa som kan laga ett brustet hjärta, den som brutit den.. Gör allt medans du kan. Men jag kan inte lova att du får allt du vill, men jag kan lova att ingenting kommer att förendras om du inte försöker. Allt kommer bli bra i slutet! Tro mig!'. sade hon och gav mig ett sympatiskt leende. 

Kvinnan på resturangen fick mig börja tänka. 
Kanske var det bara Justin som kunde fixa den smärtan jag kände? 
Långt inne inom mig visste jag kanske att det var så, men jag vägrade tro det. 
Jag vägrade tro att han kunde fixa det efter allt han gjort.
Men kanske är det så. 
Kanske är det han som får mig le igen.. 
Jag hade betalat för maten även fast jag bara tog några pommes fritts och lämnat resturangen.
Just nu ville jag bara komma fram till han.

Jag hade precis passerat den kända '' Welcom to Las Vegas '' skylten och visste precis vart jag skulle.
Dem senaste dagarna hade jag memorerat vägen till honom. 
Hela tiden satt jag och upprepa gatorna och när man svängde och vart.
Eftersom jag inte använde GPS var jag nästan tvungen.. 
Jag parkerade bilen på parkeringen framför den stora byggnaden som var placerad framför mig. 
Hela min kropp skrek nervositet. 
Samtidigt som jag öppnade bildörren och klev ut, svepte jag en blick över byggnaden.
Det var ett högt höghus som såg nybyggt ut. 
Entré dörren tillbyggnaden öppnades och en lång kille med mörkt hår gick ut.
Ett litet leende spreds genast på mina läppar. 
Ett leende som inte funnits på mina läppar på evigheter.
Killen framför mig var klädd i en beige aktig t-shirt samt ett par mörka jeans.
Hans kropp var biffigare än den var förut, hans hår kortare, och hans hud brunare. 
Jag tog ett par skakiga kliv framåt och såg hur killen stannade upp och kollade på sin mobil.
Hans ögon åkte ihop samtidigt som han skakade på huvudet.
Jag gav ifrån mig ett litet fnitter och killen tittade genast upp.
Hans vackra ögon mötte direkt mina och vart stora som bowling klot. 

'' Cassandra?''. 

HÄR ÄR DEEEEEN!

FÖRSTA KAPITLET PÅ CRIMINAL LOVE PART ll !!!

Så om ni inte fattar så är Cassandra på jakt efter Justin och få han gå igenom den smärtan hon utsattes för! 
Hittade hon sin Justin eller vem tror ni att de är? :D 

Föresten är ledsen att det blev kort, men det är lixom bara en liten 'inlevelse' i novellen!

Kommentera vad ni tycker, älskar er! :)