Jag särade mina läppar i chock, jag försökte andas men det va rsom om all luft flög ur mig. 
Hela min kropp domnade och mina händer började hysteriskt skaka. 
Jag kunde känna den välbekanta täthet i bröstet samtidigt som min mage sjönt till marken.
Mitt hjärta stannade till och slutade pumpa blod.
Det var i det ögonblicket som alla minnen flög tillbaka till mig. 
Det här kunde inte vara på riktigt. 
Hon smällde igen dlrren till hennes bil med en smäll. 
Ett litet mysteriskt leende lekte i hörnen av hennes läppar. 

'' Det var ett tag sen, Justin..''. 

 CASSANDRAS PERSPEKTIV:

Så fort jag tagit av mig solglasögonen mötte jag hans blick.
Jag stirrade på honom ett tag och en konstig känsla bubblade upp i min mage.
Det kändes nästan som jag vart kär i honom igen.. 
Han stog blixt stilla med munnen vid öppen och tittade på mig, i chock.
Jag tog då tiden att skåda honom. 
Han hade knappt förendrats förutom att musklerna blivit större och hans hud brunare. 
'' Cassandra?'. sade han när han äntligen fått tillbaka andan.. '' D-det är verk-kligen d-du..''. sade han nästan i en viskning.
Jag såg på hans ansiktsutryck att han inte hade tänkt att de här skulle hända.
'' Det har gått 7 månader..''. sade jag och la huvudet på sne.
Han svalde hårt. 
Gud vad jag saknat honom, trotts allt har jag saknat honom så mycket.
'' Åh shit!''. hörde jag en röst säga. 
På verandan vid ytterdörren stog en kille jag aldrig sett förut.
Men jag visste vem han var.
Nolan Sharp, han ägde det här stället och det var han som släppte in mig.
Nolan stog där helt förvirrad och inte förstog vad som pågick.
Ett litet skratt lämnade min strupe innan jag krossade mina armar över mitt bröst.
'' J-jag kan in-nte fatt-ta det här-r.. Vad är de som händer? Hur kom du hit? Varför kom du hit..''. sade Justin chockat.
Jag tryckte ihop mina läppar i en fsat linje och tittade på hoom.
Men innan jag ens kunde svara på hans frågor hörde jag ett flickktigt skratt som kom inifrån huset.
Nolan vände sig om och tittade på hur dörren öppnades.
Justins blick var däremot fast på mig. 
Hans läppar darrade och så var hans händer, det såg ut som han inte kunde andas.. 
Jag slog ner min blik i marken och bet hårt på min underläpp.. 
Trotts allt som hänt oss hade han fortfarnde någon sorts påverkan på mig.. 

Några sekunder senare om en smal tjej ut från ytterdörren.
Hennes höfter gungade åt sidan samtidigt hon skrattade tillsammans med tre killar bakom sig.
Tre killar jag genast kände igen.
Nick, Seth och Roy. 
Hennes lockiga bruna hår låg ner över hennes axlar och gungade när hon gick.
Hennes bruna ögon, fylliga läppar, solbrända hud gjorde henne bara ännu vackrare.. 
Jag svalde hårt och såg hur hon fnissade till innan hon la blicken på mig och la snabbt på. 
Min blick vändes till killarna som nu stog brevid henne chockade. 
Det såg ut som dom alla tappade andan. 
Färgen i deras ansikten försvann direkt och deras mun föll vidöppen. 
Ingen hade sett mig komma.. 

Jag skådade tjejen ett par meter framför mig, hon verkade som en person som jag lätt kunde bli vän med. 
Hennes blick föll på mig och hon rynkade genast på ögonbrynen och tittade äcklat på mig.
Eller inte.. 
'' Vem fan är de här?''. fräste hon fram och kollade äckligt på mig. 
Justins uppmärksamhet fästes på henne och jag såg hur hela han frös till ännu en gång.. 
'' Veronica, det här är Cassandra..''. mumlade han.
Så det var hon..
Den nya tjejen som dom berättat om dem senaste måanderna.
Den flickan dom varnat mig för..
Det kändes som mitt hjärta slets ut från mitt bröst.
Jag som trott det bara var bullshit..
Tjejen framför mig var den som fick Justin glömma bort mig..
Svartsjukan spreds inom mig.. 
Var det så himla lätt att släppa taget om mig?
Så lätt att bara glömma mig? 

Ett chockat ljud lämnade Veronicas strupe.
'' Är de där hon?''. sade hon med en attityd och tittade på Justin. '' Vafan gör hon här?!?''. tjöt hon. 
'' Jag vet förfan inte Ver, sluta skrik för i helvete. Jag har för mycket som pågår i mitt huvud just nu!!''. muttrade Justin.
Ett till par fotsteg hördes och ut genom dörren kom en stor muskelös kille.
Hans hår var brunt och hans ögon bruna.
Det var då jag insåg vem det var. 
'' Alex..''. sade jag lite tyst.
Hans blick for på mig och dom vart till ballonger.
'' Cass?''. sade han.
Ett litet leende spreds på mina läppar innan jag vinkade lite lätt.
Han skyndade sig förbi Justin och skyndade sig mot mig.
Nrä han kom fram bar han upp mig i en mjuk kram.
Ett fnitter lämnade min strupe innan jag kramade tillbaka.
'' Fyfan Cass, jag trodde du hade dött!''. sade han och kramde mig hårt.
'' Nej, jag är här!''. sade jag.
Ur min ögonvrå såg jag hur Justin spände käken och sina knytnävar.
Vem är det som är avundsjuk nu.. 
Alex armar släpptes av min kropp och han backade bakåt lite.
'' Vad gör du här?''.
Jag bara log mot honom.
I bakrunden såg jag hur Roy stog och gav mig irriterade blickar.
Vad hade jag gjort honom? 
'' Vi måste prata.. Jag har ett förslag till er..''. sade jag och tittade runt på killarna.

•••

'' Här, visa oss vad du kan baby!'' sade Nolan och slängde en pistol mot mig.
Jag fångade den direkt och kollade så den var laddad, vilket den var.
Vi stog på deras baksida framför skogen bakom huset med allas blickar på mig.
'' Visa oss att du är så tuff som du säger..''. sade Nolan.
Eftersom han ägde stället ville han se ifall jag var något att ha kvar. 
Rättare sagt han ville veta om jag kunde skydda mig själ och ifall jag var så förendrad som jag var. 
Jag visste direkt vilken sorts person han var.
En sur, irriterad person som inte litar på folk så lätt.
Sen var han ett äckligt peddo som inte hade ett liv..
Det märkte jag så fort jag snackade med honom.. 
Jag tog ett hårt grepp om pistolen och siktade mot ett av träden.
Justin stog någon meter bakom mig vilket fick mig tänka tillbaka på den gången han lärde mig skjuta.. 

•••

Jag vaknade till med ett ryck. 
Hastigt satte jag mig upp i sängen och tittade runt i rummet. 
Med en suck andades jag ut och drog handen genom håret. 
Mardröm igen.. 
Jag har haft många såna den senaste tiden.. 
Alltid samma dröm, om och om igen.. 
Efter att ha återhämtat mig klev jag ur sängen och såg mig runt om i rummet.
Det var inte så dumt som jag trott det skulle vara. 
Jag skådade mig själv i spegeln framför mig. 
Ett par vita shorts satt runt min höft samt en pösig t-shirt över min överkropp.
Mitt hår var i en slarvig knut och mitt ansikte osminkat.
Jag öppnade dörren och klev ut med mina bara fötter på trägolvet.
En tyst gäspning lämnade min mun vilket fick mig små le, det här var andra gången jag sovit så här bra.. 
Tyst smög jag ner till nedervåningen och skulle in till köket då en röst stoppade mig.
'' Hur länge ska hon stanna Justin?!''. tjöt en ljus röst.
Veronica. 
'' Jag vet inte babe, i ett tag... Jag känner henne, hon är ingen person som skulle passa in i den här livsstilen, tro mig.. Hon kommer vara borta inom nolltid och vi kommer få tid för oss själva!''. sade en hes sexig röst.
Justin. 
Gud vad jag hade saknat hans morgon röst..

I köket fann jag Veronica sittandes på köksbänken, hennes ben i ett fast grepp om Justins höft. 
Dem kysstes passionerat, hennes händer fattade hans biceps och hans om hennes midja. 
All färg försvann från mitt ansikte.
Det var som om mitt hjärta bröts om igen. 
Det var roligt att se hur mitt liv alltid gick upp och ner fylld med drama.. 
Kanske var det så här det skulle vara? 
Jag kände plötsligt hur jag inte ville existera.. 
Jag ville bort..
Alla sa att ens hjärta bröts bara en gång..
Men mitt om och om igen.. 
Han kysste henne som han kysste mig.. 
Jag kände mig så förödmjukad och sårad just nu,, 
Jag skrattade nästan högt.. 
Vad hade jag gjort? 
Varför hade jag kommit hit? 
Men jag kommer få min hämnd, oavsett hur ont det kommer göra.. 

JUSTINS PERSPEKTIV:

'' God morgon!''. sade en ljus mjuk röst bakom oss vilket fick mig genast rycka till. 
Veronica blockerade mitt försöka att dra bort från kyssen genom att hålla fast mig hårdare. 
Tack och lov var hon några sekunder senare tvungen att bryta kyssen för att ta luft vilket fick mig direkt vrida blicken på Cassandra. 
Hennes blick var låst i kylskåpet och sekunden senare drog hon ut en kartong med mjölk. 
Jag bet mig hårt i läppen, hon hade precis gått in på mig och Veronica när hon hade tungan i halsen på mig.
Jag kunde inte undvika att känna skuld.. 
Hade jag stått brevid henne hade jag säkert hört hennes hjärta brista..
'' Eh.. Hej!''. mumlade jag i ett försök att göra en konversation.. 

Veronica tittade spänt på henne med höga ögonbryn. 
'' Um..''. började jag. '' Sov du gott?''. sade jag och tittde på hur hon hällde upp mjölk i ett glas.
'' Mm!''. mumlade hon. '' Jag hade inte sovit så länge på månader..''. sade hon och srkattade för sig själv. 
Men det skrattet var inte det vanliga Cassandra skrattet..
Det var ett sorligt skratt, ett skratt jag aldrig hört komma från henne.. 
Vart var den oskyliga blyga tjejen jag kände?
Jag förstog att hon aldrig skulle komma tillbaka..
Och det var tack vare mig..  Allt var tack vare mig.. 

När jag kom tillbaka ur mina tänkar såg  jag hur Cassandra var påväg ut från köket mot sitt nuvarandre rum.
Veronica var också borta vilket fick mig skynda mig efter Cassandra.. 
Jag såg hur hon sköt igen dörren, men inte helt, efter sig vilket fick mig stanna. 
Jag såg hur hon tog fram en mobil och slog ett nummer och slog sig ner på sängen.. 
'' Hallå?''. sade hon nervös.
Hon fnissade till innan hon slog på högtalaren och började packa upp sina kläder. 
'' Hur mår du?''. sade en mörk röst. 
Jag förstog direkt att den tillhörde en kille.
'' Sådär.. Det var svårare än vad jag trodde..''. suckade hon.
Jag hörde hur killen suckade.
'' Jag sa ju åt dig att inte åka efter honom Cass!''. 
Cassandra suckade coh bet sig i läppen.
'' Jag vet Dean.. Men jag var tvungen..''. 
Dean?!
Vem fan var Dean?! 
'' Det är jävligt tomt här nu, kom tillbaka!''. 
Ett skratt lämnade Cassandras strupe.
Mitt hjärt hoppade direkt över ett slag.
Lycka spreds inom mig när jag såg hur hon visade en gnutta gladhet.
'' Jag kan inte.. Inte än.. Det vet du..''. 
Han suckade. '' Jag veeeet, åh vafan.. Hur går det med Justin då?''. 
'' Det är väl lite stelt antar jag..''. suckade hon..
Ett 'mm' lämnade killens strupe.
'' Men jag tar mig igenom det.. Jag behöver det här..''.
'' Jag vet att du gör det, men går nått fel tveka inte att hör av dig till mig.. Jag finns alltid här hjärtat!''. 
Min blick flög på Cassandra som stog med tårar i ögonen.. 
'' Tack Dean.. Tack för allt!''.
'' Allt för dig hjärtat! ''. 
'' Hejdå!''. 
Ett lågt 'hejdå' hördes från andra sidan telefonen innan samtalet las på.. 
Hade hon en pojkvän?
Hade hon också gått vidare?
Svartsjuka spreds inom mig, ingen skulle få henne.. 
Jag råkade komma åt dörren vilket fick Cassandra vända blicken mot mig. 
'' Vad gör du här?''. sade hon med skakig röst..
'' Eh.. I-inget.. Jag rä ledsen.. Ehm jag bara.. Förlåt..''. sade jag med själv skakig röst.. '' Jag visste inte att du hade en pojkvän..''. mumlade jag.
'' Det finns en massa saker som du inte vet om mig.''. 
Smärtan fyllde mitt bröst, var det såhär ett brustet hjärta kändes? 
'' Verkligen? För det jag mindes var att jag var din pojkvän..''. mumlade jag surt.. 
'' Och jag minns att jag blev övergiven!''. fräste hon tillbaka. 
Jag spände min käke och vände blicken till golvet. 
Hade hon verkligen förendrats så mycket?

VAD TYCKER NI!?!? :D

Tycker ni att jag ska fortsätta skriva på den här novellen eller sluta och börja på en helt ny? :D 

KOMMENTERA ERA ÅSIKTER!

älskar er!

 

 

Jag rullade ner mitt fönster för att låta den friska luften träffa min hud.
Min blick saknnade längs den tomma öknen och letade efter någon syn efter bilar.
Men inte en ända.
Jag vet inte hur länge jag kört nu, men jag har inte sett en ända bil på flera mil..
Ingen byggnad heller för den delen. 
Min blick fastnade på en blå stor skylt som var vid sidan av vägen. 
'' Du anländer till Las Vegas om 15 mil! ''. 
Förväntan rusade igeom mina ådror och jag tog genast ett hårt grepp om ratten.. 

Det har gått 7 månader. 7 månader sen jag lämnade dom. 7 månader sen jag dog. 
Det har gått 7 månader sedan jag lämnade allt i Stratford och bara försvann. 
Jag, Cassandra Ann Davids dog den 4 februari 2013 tack vare den smärtan en ända person gett mig. 
Och nu är det dags för mig att ge tillbaka den smärtan jag känt.

'' Min kropp var svagare än någonsin. 
Men på något sett lyckades jag få på mig kläder och ta mig ut från sjukhuset utan att någon märkt något. 
Jag hade kämpat mig utfrån sjukhuset och tagit närmsta taxi.
Jag ville bort. 
Så långt jag bara kunde komma.
Tårar rann ner längs mina kinder och dom vart bara fler och fler.
Jag var tvungen att komma bort från Stratford. 
Den smärtan jag kände just nu skulle ta död på mig. 
Jag visste att jag var tvugen att åka iväg och lämna allt. 
Inte prata med någon. 
Jag bad taxin släppa av mig vid närmsta bar. 
Jag gav han pengarna jag hade vilket tack och lov räckte. 
Sedan klev jag ut ur taxin och såg hur den åkte iväg. 
Min blick gled över den rätt gamla baren framför mig. 
'' Bar & Resturang ''. stog det med neon grön färg på en stor skylt på taket. 
Jag kollade på pengarna jag hade kvar. 
Det skule precis räcka till en öl.
Med skakiga ben gick jag mot baren och öppnade dörren och gick in.
Ett plingande ljud gavs ifrån sig och dem få blickar som fanns flög på mig.
En man satt vid baren med ryggen mot mig, två gammla gubbar stog coh spelade på ett urgammalt biljardbord samt en tjej i 40 årsåldern stog i baren och tårkade glas.
Vid ett av borden satt en rätt ung tjej med en kort kjol och linne, tillsammans med vad jag antar är hennes pojkvän. 
Jag kunde definitivt räkna ut att jag var yngst här. 
Inte ens 18år, men det vet ju inte dom.
Jag tog ett djupt andetag och gick fram till baren och slog mig ner. 
Kvinnan i baren gick genast fram till mig och skådade mig nogrant.
'' Vad har hänt med dig då gumman?''. sade hon och tuggade på sitt tuggumi.
'' Inget speciellt, olycka bara..''. sade jag tyst. 
Hon nickade och såg ner på pengarna jag lagt upp på bardisken.
'' En öl..''. sade jag. 
Hon höjde sina ögonbryn. '' Vilken sort?''.
'' Spelar ingen roll, ta den du rekomenderar..''. suckade jag.
Hon nickade och skulle precis ta pengarna då en stor maskulin hand stoppade henne.
'' Låt mig betala Beth!''. sade han och såg på bartenden. 
Kvinnan i baren nickade och tog emot pengar från mannen brevid mig.
Jag såg upp på honom och skådade hans ansikte.
Han hade mörk brunt hår som stog upp lite grann, hans ögon var en nyas av blå, lite skägg var placerat runt hans mun och lite upp längs hans kinder.
På sig hade han ett par mörka slitna jeans, svart t-shirt och en skinjacka. 
Trotts det såg man hans muskler på armarna och bröstmuskler.
Han såg inte ut att vara så gammal.
Kanske några år äldre än mig. 
Och helt ärligt såg han riktigt bra ut också.. 
'' Ehm.. Tack..''. sade jag. 
Ett leende spreds på hans läppar. Hans tänder var kritvita och perfekt raka. 
'' Så lite så..''. sade han och log. 
Jag tog ölen som kvinnan i baren vid namn Beth ställt och tog en klunk. 
Mannen, eller ska jag säga killen stog fortfarande brevid mig.
Jag tittade frågandes på honom och han skrattade. 
'' Jag är Rick!'', och sträckte fram sin hand.. ''. 

Jag log bara av tanken. 
Rick Geyer, en kille som jag spenderat min tid med dem senaste 7 månaderna. 
Han räddade mig när jag var som värst.
Vi satt och pratade hela natten på den där baren och tydligen hade han varit en tidigare gäng medlem så han förstog det jag gått igenom när jag varit med Justin.
Han förstog hur jag mådde och hur illa det kunde gå.
Senare den natten fick jag sova hemma hos honom.
Han gav mig mat och rena kläder och lät mig stanna hur länge jag ville.
Jag var verkligen tacksam över allt det han gjorde för mig men jag var tvungen att lämna honom.
Jag lämnade Stratford i ren panik den kvällen för jag behövde utrymme.
Jag behövde få vara ifred utan allt drama.
Efter att ha stannat ett par dagar hos Rick åkte jag tillbaka till Stratford, till huset gänget bodde i.
Jag behövde prata med Bruce. 
Men när jag kom till huset var dom alla borta.
Huset var tomt, bilarna var borta, allt var borta!
Dom hade dragit. 
Den smärtan jag hade växte otroligt mycket mer. 
Varför hade dom bara åkt?
Jag kommer ihåg hur tårarna forsade ner för mina kinder och tack och lov var Rick där att trösta mig och ta mig därifrån.

Jag sög in ett djupt andetag och försökte radera minnena från mitt huvud.
Men jag kunde inte, det var omöjligt.
Jag såg dom aldrgi igen.
Dom hade sålt sitt hus, bytte deras telefonnummer och flyttade. 
Det var som om dom aldrig ens varit i Stratford från första början:
Dom hade bara.. försvunnit.. 
Jag kunde inte nå dom oavsett hur mycket jag försökte. 
Och det värsta är att jag inte kunde glömma dom heller. 
Inte Bruce, inte Justin, ingen av dom.. 
Och det dödade mig varenda dag, jag tillbringade mina dagar i gästrummet hos Rick och grät. 
Jag bara grät. 
Jag hade ingen anning om var dom var någon stans, och jag ville så gärna veta.. 
Låt oss bara säga att Justins plan att hålla mig säker inte gick osm planerat. 
Varför?
Eftersom dom kom efter mig. 
Och Justin var inte där och rädda mig. 
Ingen av gänget var där för att rädda mig.
Förutom Rick .
En hel del saker hände efter dom lämnade, saker som dom inte vet om, och kommer aldrig veta om.
Även om dom sklle få reda på det skulle det inte vara någon skillnad. 
John Slyder. 
Jag hade haft så fel om honom, gänget också. 
John får alltid som han vill, och det gjorde han faktist.
Han fick mig 
Han fck allt jag hade kvar. 
John mördade den sista biten av värdighet, oskuld och liv jag hade kvar. 
Att en kall februari natt förändrade allt. 
Det förendrade mig, det gav mig ärr, den kvällen dödade mig. 

Rick var med mig varenda dag, varenda minut, varenda sekund.
Han fanns där för mig, alltid. 
Jag vart trött på att vara den svaga verisionen av mig själv.
Så jag förendrade mig. 
Hela jag förendrades.
Med hjälp av Rick. 
Vi spenderade dom senaste månaderna att träna, skjuta, slåss, vi gjorde allt som gäng medlemmar gör. 
Det var allt tack vare honom.
Hade inte han haft all kunnighet om träning, osv hade det här gått åt skogen.
Han hjälpte mig att slåss, hjälpte mig att skjuta, han hjälpte mig med allt.
Jag vart en verision av mig som jag aldrig trott existerade. 

Så efter alla dom månaderna med träning packade jag mina väskor, skaffade ett falsk pass och lämnade. 
Jag var trött. 
Jag var trött på att känna mig så värdelös, utnyttjad och hopplös.
Det ända jag ville ha var hämd. 
Och jag kommer få det, oavsett vad. 
Det fanns bara ett sätt att göra det på. 
Justin..
Jag var tvungen att hitta honom, även om jag visste att det skulle ta död på mig.
Men ändå så tvivlade jag varenda dag på att hitta honom.
Ville jag ha honom tillbaka?
Ville jag ha mig tillbaka?
Ville jag vekrligen hämnas? 
Trotts allt han gjort mot mig ville jag hitta honom, jag ville utsätta honom för den smärta han utsatt mig för.

Mina ögon for upp när jag såg en byggnad en bit fram på vägen.
En suck av lättnad sköljde över mig.
Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en byggnad.
Jag körde in på parkeringen som tillhörde ett litet resturang + motell ställe. 
Det stog runt 3 bilar på parkeringen så jag antog att resturangen inte var så poppis. 
Efter jag stängt av bilen klev jag ut och började gå mot resturangen.
Jag hade inte ätit något på flera timmar. 
Väl inne på resturangen var det knappt en människa där.
Inte för att jag brydde mig, jag ville bara ha mat. 
Jag slog mig ner vid det närmsta borde toch direkt dök en rätt gammal kvinna upp med ett litet block i handen.
'' Vad får de lov att vara?''. 
'' En hamburgare och pommes frits tack!''. sade jag och log. 
Hon nickade. '' ska bli!''. 
Innan hon försvann bort genom ett par dörrar.

Några minuter senare sköts dörrarna upp och hon kom utgåendes med maten i sina händer. 
Hon log stort mot mig och placerade brickan med mat framför mig. 
Snabbt tvingade jag fram ett leende och tittade ner på maten med en suck.
Hon tittade undrande på mig innan hon slog sig ner framför mig.
'' Är de okej om jag sitter här?''.
Jag gav henne en lätt nickning.
'' Så vart är du påväg?''. sade hon och log.
Jag tog ett pommes fritt från min taldrik och stoppade det i munnen.
'' Vegas!''.
'' Ooooh, gå på casionon och sånt?''. sade hon och log.
Jag skakade på huvudet. '' Få tillbaka min lycka..''.
'' Vad har hänt? berätta för mig!''. sade hon och tittade lidande på mig.
'' Jag föll för en kriminell kille..''. viskade jag och vände blicken ner på min taldrik.
Sekunden senare försvann min aptit och jag stängde in tårarna som hotade att falla.
'' Jag gav upp allt så jag kunde vara med honom. Jag gav upp mitt liv för honom. Såklart visste jag konsekvenserna med att vara med honom, men jag kämpade.. För oss båda, för att vi skulle kunna vara tillsammans! Jag bad aldrig om att han skulle skydda mig. Jag bad aldrig om att vara säker. Det ända jag bad om var att ha honom vid min sida! Men det räckte tydligen inte då han förendrades och lämnade mig. Han bara lämnade mig och försvann. Allt jag hade för honom rasade när han var borta.  Han hade lovat mig att alltid vara vid min sida. Men han ljög. Jag dog nästan för hans skull, men jag tvivlar på att han skulle bry sig.. Hade han brytt sig hade han stannat! Jag förstår inte vad som är fel på mig. Jag har rest hela vägen från Kanada för att hitta honom. Jag kunde höra mitt hjärta brytas i tusen bitar sekunden han lämnade mig. Jag kan känna smärtan värka djupt inne bakom bröstkorgen som alltid är där. Tack vare att han aldrig kom tillbaka!''. sade jag med tårar som samlades i mina ögon.
Kvinnan framför mig tittade lidande på mig.
Det var som om hon såg rakt igenom mig.
Som om hon visste exakt hur jag kände och vad jag gått igenom. 
Jag knep hastigt i hop med ögonen och tvingade tillbaka tårarna. 
Jag tänkte inte gråta här och nu. Inte med folks blickar på mig.
Kvinnan suckade och la sina händer om mina samtidigt som hon mötte min blick.
'' Hjärtat, ibland är löften för svåra att hålla.. Och ibland är det bara en enda människa som kan laga ett brustet hjärta, den som brutit den.. Gör allt medans du kan. Men jag kan inte lova att du får allt du vill, men jag kan lova att ingenting kommer att förendras om du inte försöker. Allt kommer bli bra i slutet! Tro mig!'. sade hon och gav mig ett sympatiskt leende. 

Kvinnan på resturangen fick mig börja tänka. 
Kanske var det bara Justin som kunde fixa den smärtan jag kände? 
Långt inne inom mig visste jag kanske att det var så, men jag vägrade tro det. 
Jag vägrade tro att han kunde fixa det efter allt han gjort.
Men kanske är det så. 
Kanske är det han som får mig le igen.. 
Jag hade betalat för maten även fast jag bara tog några pommes fritts och lämnat resturangen.
Just nu ville jag bara komma fram till han.

Jag hade precis passerat den kända '' Welcom to Las Vegas '' skylten och visste precis vart jag skulle.
Dem senaste dagarna hade jag memorerat vägen till honom. 
Hela tiden satt jag och upprepa gatorna och när man svängde och vart.
Eftersom jag inte använde GPS var jag nästan tvungen.. 
Jag parkerade bilen på parkeringen framför den stora byggnaden som var placerad framför mig. 
Hela min kropp skrek nervositet. 
Samtidigt som jag öppnade bildörren och klev ut, svepte jag en blick över byggnaden.
Det var ett högt höghus som såg nybyggt ut. 
Entré dörren tillbyggnaden öppnades och en lång kille med mörkt hår gick ut.
Ett litet leende spreds genast på mina läppar. 
Ett leende som inte funnits på mina läppar på evigheter.
Killen framför mig var klädd i en beige aktig t-shirt samt ett par mörka jeans.
Hans kropp var biffigare än den var förut, hans hår kortare, och hans hud brunare. 
Jag tog ett par skakiga kliv framåt och såg hur killen stannade upp och kollade på sin mobil.
Hans ögon åkte ihop samtidigt som han skakade på huvudet.
Jag gav ifrån mig ett litet fnitter och killen tittade genast upp.
Hans vackra ögon mötte direkt mina och vart stora som bowling klot. 

'' Cassandra?''. 

HÄR ÄR DEEEEEN!

FÖRSTA KAPITLET PÅ CRIMINAL LOVE PART ll !!!

Så om ni inte fattar så är Cassandra på jakt efter Justin och få han gå igenom den smärtan hon utsattes för! 
Hittade hon sin Justin eller vem tror ni att de är? :D 

Föresten är ledsen att det blev kort, men det är lixom bara en liten 'inlevelse' i novellen!

Kommentera vad ni tycker, älskar er! :)