Jag klev sakta och nervöst ner för trapporna som leder till källaren. 
Rädd om hur det här skulle sluta.
Jag ville prata med henne, det ville jag verkligen.
Det var efter hela situationen där uppe som jag insåg hur upprörd hon blev, och det var mitt fel. 
Ska jag vara ärlig gjorde det ont, och jag kunde själv inte förstå varför jag gjorde det.
Varför jag var en idiot mot henne. 
Jag visste att hon inte ville vara i samma rum som mig, inte en dela syre med mig, verkligen inte ens sova med mig. 
Och det som var det dåliga var att vi i stort sett låg på varandra och det är inte positivt om man tänker på Veronicas humör och hur fort hon blir arg. 
Men på något sett kände jag mig bra, vilket dock är dåligt, men kunde jag åka tillbaka i tiden och ändra det, skulle jag inte de.
Jag kunde inte, det som hände på hotell rummet var något som jag själv inte skulle erknna för någon att jag gillade. 

 

När jag kom längre in i rummet kunde jag höra hennes mjuka flämtingar och ljud när hon spöade skiten ur boxningssäcken vi hade. 
Till min förvånad var hon snabb och riktigt duktig vilket fick mig inse att jag inte kände igen henne.
Den där flickan var en gång jag levde för, andades för, hon var andledningen till min lycka.. 
Trotts mina känslor för henne kunde jag fortfarande inte inse hur fan i helvete jag kunde få bort henne ur mina tankar dom senaste månaderna. 
'' Förlåt..''. vräkte jag ur mig utan att tänka mig frö. 
Mitt ordval var stelt och kort, men det var det enda sättet som funkade om vi skulle ha en riktigt konversation tillsammans utan att bli förbannade och kalla varandra saker. 
Saker som vi senare skulle ångra. 
Dygnet runt uppdaterade jag listna med alla saker som hade förendrats i henne, och jag visste att någon dag skulle jag bli så frustrerada att jag skulle skrika på henne och fråga vem hon var.
För hon var inte den tjejen jag en gång kände.

Cassandra var tyst, hon slutade dock med det hon gjorde och stog fortfarande med ryggen mot mig. 
Hennes andning var fortfarande ojämn och hennes hud glänste av ljuset.
Jag suckade. '' Jag visste itne att det skulle bli såhär.. Ver kan vara en riktig bitch när hon bestämt sig att något eller någon är hennes territorium..''. sade jag och rullade smått mina ögon. '' Jag trodde inte att hon skulle få reda på det..''. erkände jag sedan. 
'' Det är ingen stor sak..''. muttrade hon som svar och skakade på huvudet. '' Jag visste att hon skulle få reda på det.. Någon gång.. Hon är smart nog..''. sade hon och skrattade sarkastiskt.

'' Jag är ledsen för-..''. Jag kliade mig nervöst i nacken. ''..-du vet.. det på festen om det med Bruce.. Det var en sekund när jag tänkte-..''. 
''-.. Att jag fortfarande var din 'egendom'?''. sade hon och vände sig om för att titta på mig.
Hastigt rynkade jag på ögonbrynen. '' Va?! Nej!! Jag menade-..''
Jag avbröt mig själv och suckade. 
'' Jag.. Eh.. Förlåt..''. suckade jag frustrerat.
'' Det är lugnt..''. sade hon som att det inte var en big deal. '' Det var ganska förutsägbart.. Jag förstog att du skulle regarea så, men det var inte så att jag kastade mig över honom direkt när jag såg honom..''. sade hon och rullade sina ögon. '' Men vi kysstes dock.. en hel del faktist..''. sade hon och bet sig i läppen. 
Mitt hjärta började genast dunka snabbare och mina läppar särade i chock. 
'' Och vi dealde säng, eftersom han hade bara en så..''. sade hon och ryckte på axlarna. '' Men det är allt, inget mer hände.. ''. sade hon i en allvarlig ton.
Jag kände mig så förvirrad.
Hon lekte med mina tankar och mitt huvud och det gjorde mig så jävla frustrerat. 
Allt jag gjorde var att försöka skydda henne, ta hand om henne. 
På något sätt iallefall.
Försöka vara trevlig mot henne och göra så hon kände sig välkommen.. 
Och det här var det jag fick tillbaka, det var som en jävla totyr. 
Varför gjorde hon såhär?
Varför säga såna här saker till mig? 
Jag knät min käke hårt och svalde hårt .
Jag kunde inte hitta rösten att skrika ut hur arg jag var på henne över det hon nyss sagt. 
Att bara tänka tanken av henne och Bruce tillsammans gjorde mig äcklad. 
Och i det ögonblicke kunde ja inte stå ut med att titta på henne.
Här gick gränsen. 
Jag vände bara ryggen till henne och gick .
Den här gången lämnade jag henne för gått.
Nu kan hon inte få tillbaka den gamla Justin för han försvann precis.. 

CASSANDRAS PERSPEKTIV:

Jag var så frustrerad. 
Så frustrerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. 
När Justin äntligen lämnade mig ifred slog jag dubbelt så hårdare på boxnings kudden. 
Jag visste att det var fel av mig att hålla på som jag gjorde, men ilskan tog över mig. 
Han var tvungen att känna en gnutta av den smärta jag känt den senaste tiden.
Och jag tror han gjorde det, jag såg hur något förendrades i hans ögon strax innan han gick. 
Dock vet jag inte om det är positivt eller inte.

Efter att jag tagit en dusch i badrummet här nere tog jag på mig mina valiga kläder igen gick jag upp och såg att vardagsrummet var tomt.
Röster hördes från baksidan så jag antog att dom hade flyrttat sig till baksidan på vernadan.
Jag suckade och satte mig inne i vardagsrummet i soffan.
Strax efter hördes fotsteg och en röst hördes.
'' Förlåt..''. 
Jag tittade upp och såg Liam stå där med en nervös blick.
'' För vadå?''. sade jag frågandes.
Han hade inte direkt gjort något, det var mest Alex jag var lite små sur på.
'' Ä-är du inte arg på mig?''.
Jag skakade på huvudet vilket gjorde så han slog sig ner. 
'' Varför skulle jag vara arg på dig Liam?''. sade jag och suckade.
'' Du såg så arg ut och jag trodde..''.
'' Jag är inte arg på dig, jag var bara upprörd..''. 
Han nickade och  tog mina händer. 
'' Är du okej?''. 
Jag log milt och röck på axlarna. '' Jag vet inte, både och..''. 
Han suckade och nickade. '' Vad hände med er igentligen?''.
'' Jag litar inte på folk direkt..''. suckade jag. '' Inte efter min mamma dog och min pappa lämnade mig och min syster ensamma..''. 
Liam spärrade chockat upp ögonen men sa inget.
'' Så när Justin kom, trodde jag att jag kunde bli fixad.. Få ett lycklig slut.. Men jag hade så fel..''. fnös jag bittert. '' Jag tänte att han var den rätta, jag trodde verkligen det.. Så jag lät mig själv bli kär i honom..''. 
Liam tittade på mig noga och lyssnade som om det var det viktigaste i världen.
'' Och sedan försvann bara allt.. Det gick för fort, jag blev kidnappad, misshandlad och massa mer av hans 'fiender'. När jag gjorde ett misstag vart han förbannad på en sekund.. Sedan gick allt neråt och han försvann och blev en helt annan person.. Efter det blev jag skjuten, jag är inte ens säker på att det skottet var menat för mig.. Men allt är bara ett dåligt minne nu.. Jag drog från sjukhuset i några dagar och fick sedan veta att han dragit tillsammans med hela gänget.. ''. muttrade jag..
Och sedan sade han dessa två ord som jag hatade, dom som fick mig kännna mig mer ledsen och sårbar.
'' Jag är ledsen..''. 
Jag skakade genast på huvudet och höll in tårarna.
'' Jävlar.. Du har varit med om så mycket, stackars dig..''. sade han och smekte min kind.
Liam släppte ut ett skakigt andetag och gav mig ett litet leende.
Det var då jag insåg att våra ansikten var bara några centimeter ifrån varandra.
Mitt hjärta dunkade genast fortare och hela jag rös.
Liams leende försvann sakta samtidigt som hans ansikte kom närmre mitt.
Det var tyst och jag svär att jag hörde våra hjärtslag dunka i 180 km/timme. 
Glädje och förvirrning spreds inom mig
Jag visste vad som skulle hända.
Ändå så stoppade jag det inte, trots att det var så himla fel.
Jag kände strax efter några sekunder hur hans mjuka läppar trycktes mot mina. 
Men det var något inom mig som frös till.
Jag kunde inte kyssa tillbaka.
Hela min kropp stretade emot och kunde inte. 
Panik steg inom mig. 
Jag vill någonstans långt inom mig kyssa tillbaka, men mina känslor för Liam var inte så starka som jag trodde dom var. 
Det här var fel, så himla fel. 
Tack och lov såg ingen, alla var ute på baksidan.
Jag drog sagta bort mitt ansikte från hans och tvngade fram ett litet leende.
'' Shit.. Eh.. Förlåt! Jag tänkte inte..''. sade Liam och panik spreds i hans ögon.
'' Liam det är lugnt.. Jag bara.. Mina.. Känslor är inte så starka för dig som jag trodde..''. sade jag och log ledsamt. 
Han nickade. '' Fan va pinsamt..''. 
Jag skrattade. '' Det är det inte, jag har absolut inte något emot att du vågade ta chansen.. Men mina känslor för dig är inte så starka så det skulle funka mellan oss.. Jag är ledsen!''. sade jag.
Liam log milt.
'' Det är lugnt, jag kunde ana att du fortfarande har känslor för honom!''. sade han.
Jag suckade. '' Det är inte så.. Det är bara.. Så komplicerat!''.
Han nickade. '' Jag fattar Cass, det är lugnt!''. 
Jag log mot honom innan jag reste mig upp och fixade mina kläder.
'' Så vad säger du om att ta lite wiskey?''. sade jag och log busigt.
'' Du är nog den underbaraste jag känner!''. sade han och skrattade. '' Visst, hämta varsin flaska!''. 
Jag log mot honom innan jag gick in till rummet brevid och hämtade två Jack Daniels flaskor och två glas med is innan jag gick tillbaka till vardagsrummet.
Liam skrattade och tittade imponerat på mig.
Dem här falskorna tillhörde igentligen Justin och resten men jag bodde också här nu så den var också min.
Jag gav han en av flaskorna och ett glas och han hällde genast upp lite grann.
Själv öppnade jag korken och tog en klunk.
Liam skrattade högt. '' Ska du inte använda glaset?''. 
Jag skakade på huvudet. '' Går fortare att bli full om man dricker ur flaskan!''. 
'' Du är galen!''. skrattade han.
Jag skrattade med honom och fortsatte dricka ur flaskan trotts att det smakade illa som bara den.

Efter att ha fått i mig ett par rejäla klunkar gick jag fram till cd-spelaren i vardagsrummet och satte igång en av party cd:na dom hade. 
Musik kom genast ut ur alla högtalare som var runt om i rummet och jag log för mig själv.
Liam bara satt där och skrattade åt mig, visst jag kanske var lite galen.
Men man lever bara en gång.
Och jag har haft en dålig dag så det här behöver jag.
Jag skruvade upp volymen så det var lagom högt så väggarna skakade bara lite grann. 
Snart skulle säkert gänget komma in och klaga om dom ens hörde.
Men vem bryr sig? Man måste kunna släppa loss.
Samtidigt som jag drack ur flaskan dansade jag till takten i musiken och bara njöt.

•••

Mina ögonbryn rynkades ihop och min neder läpp föll ner. 
Mina ögon var vattniga och mitt hjärta bultade hårt mot min bröstkorg. 
Hårdare än vanligt. 
Paniken började stiga inom mig och jag kände hur yrsel kom. 
Jag stödde mig genast mot väggen i hallen och försökte skynda mig mot mitt rum.
Liam hade efter ett tag lämnat mig i vardagsrummet och gått ut till resten av gruppen.
Klockan var snart 01.00 på natten och alla var fortfarande vakna och skrattade förfullt där nere.
Men jag kunde inte gå ut dit. 
Jag kunde inte. 
Alkoholen i mitt blod fick alla känslor att träda fram. 
Jag fick inte ens dricka alkohol, iallefall inte en hel flaska med wiskey. 
Det var farligt för mig och det visste jag, men ändå gjorde jag inget åt det.
Mina andetag var ojämna och jag skynade mig in på mitt och Justins rum och fram till min väska.
När jag nådde väskan tog jag tag i min vatten flaska och burk med piller i mina darrande händer.
Snabbt tog jag ett djupt andetag och svalde pillrerna och pustade ut.
Jag visste att dom inte skulle hjälpa mig, inte ikväll.. 
Försiktigt satte jag mig vid fönstret och lutade mitt huvud mot det kalla fönstret. 
Min hud var brännande het och svett ran längs min hud. 
Innan jag visste ordet av började jag gråta, gråta som aldrig förr.. 
I ett hus fullt med människor som jag inte ens kände längre, och så långt hemifrån.. 
Mina snyftnigar var mjuka och tysta och jag kämpade med att inte göra för mycket ljud.
Jag ville så gärna bara skrika högt, men jag kunde inte.
Inte ikväll, jag var inte stark nog.
Från nedervåningen hörde jag Veronicas ljusa skratt och Justins lite då och då.
Jag ville inte göra ljud så någon skulle komma upp.
Speciellt inte Justin.
Jag hade lovat att inte låta honom se mig gråta, och det löftet hade jag brutit ett par gånger.
Och det fick inte hända igen.

Jag kröp upp i sängen och kramade om mina knän. 
Hårt klämde jag ihop mina ögon och kände hur tårarna rann ner för min kind. 
Jag började desperat snyfta som om mitt liv var beroeende över det. 
Minnen kom tillbaka från tiden tillbaka i Stratford, minnen som gjorde så fruktansvärt ont. 
Jag behövde någon som kunde fixa mig.
Han behövde jag för att fixa mig. 
Men han skulle inte göra det, varför skulle han?

KIMBERLYS PERSPEKTIV:

Jag darrade nervös och oroligt med handen mot bordet.
Liam hade kommit ut hit för ett tag sen och Cassandra försvann upp på övervåningen. 
Jag var orolig för henne, att se henne så förstörd och sårad nere i källaren fick mig vakna till.
Att någon kunde vara så sårad som hon är var fruktansvärt.
Hon hade varit med om så mycket och inte ens jag kunde hjälpa henne. 
'' Kim vad är de?''. sade Marcus och kramade om min hand.
'' Inget..''. suckade jag.
Marcus tittade fundersamt och oroligt på mig.
Veronica satt och skrattade åt allt killarna sa och det irriterade mig. 
Hon var en otroligt dum människa. 
'' Är du säker?''. sade Marcus.
Jag nickade. '' Jag kommer snart!''. 
Sedan reste jag mig upp fort och lämnade altanen. 
Försiktigt gick jag upp för trappan och längs korridoren.
Jag hade ingen anning om vilket av rummen Cassandra var i men efter att ha tagit ett par kliv kunde jag höra tysta snytfningar längre ner i korridoren.
Oron inom mig värt värre och när jag kom fram till ett av rummen där durren stog på glänt såg jag Cassandra.
Hon satt i sängen och kramade om sina knän samtidigt som hon grät hysteriskt. 
Jag satte chockat handen över munnen och backade bakåt.
Det här har gått för långt.
Jag måste göra något åt det här.
I ren panik skyndade jag mig bort till mitt och Marcus rum och tog upp Marcus mobil som låg i sängen.
Sedan bläddrade jag igenom kontakterna och hittade den person jag sökte.
Genast klickade jag på 'ring' och höll telefonen mot örat.
Toner gick fram vilket gjorde mig sjukt nervös.
'' Hallå?''. 
Hörde jag tillslut i andra sidan av samtalet. 
'' Jag behöver din hjälp, och det är akut!''. 

---

 

Hmmm, vem kan det vara hon ringde?;) 
Vad tycker ni?:)

Älskar er! :)

<3