Hon drog genast upp mitt ansikte så våra blickar möttes och log smått.
'' Du har ingen aning om hur jävla mycket jag vill kyssa dig just nu..'. mumlade jag och grep tag om hennes midja. 
Hon skrattade tyst. '' Så? Varför inte bara göra det?''. mumlade hon oskyldigt. 
Jag svalde hårt och kände hur hon nuddade med sina läppar bara några centimeter mot mina.
'' Du är en retsticka, det vet du va?''. morrade jag frustrerat. 
Sedan tog jag tag om hennes rumpa och lyfte upp henne så hennes ben var om min midja samtidigt som jag tryckte mina läppar hårt mot he-...

I ren chock for jag upp i sängen och gav ifrån mig ett högt flämtande. 
Jag sög genast in ett djupt andetag och försökte andas så mycket som möjligt.
Svettpärlor rann längs min panna och min blick gick förvirrat runt i det solljusa rummet.
Jag blundade hårt och försökte slappna av. 
Sängen var tom så jag antog att Cassandra sov någon annan stans. 
Jag insåg sedan att allt bara var en dröm, en idiotisk dröm. 
Försiktigt klev jag upp ur sängen och gick in till toaletten.
Mina knän var svaga och hela kroppen var slö. 
Genast när jag kom in till toaletten hoppade jag in i duschen och slog på kallvattnet. 
Min hud brännde, mina läppar, min hals, allt brände tack vare hur hon rörde mig i drömmen.
Frustrerat suckade jag och skakade på huvudet.
Det var bara en dröm.

 

Jag lindade en handuk runt midjan och tittade på mig själv i spegeln. 
Hastigt satte jag händerna på handfatet för att balansera min vikt.
Hela jag kände mig yr och svag och min blick undersökte mitt bleka ansikte.
Fan också, jag hade bara en dröm om Cassandra men vi höll på att kyssas både i drömmen och i verkligheten.
Vad skulle jag göra nu? 
Jag visste att om något skulle det bara bli värre. 
För varje gång jag tittar på henne skulle flashbacks från drömmen komma rusandes tillbaka och den starka känslan att vilja kyssa henne skulla komma tillbaka. 
Mina fingertoppar rörde smått vid mina läppar, och överaskande kände läpparna svullna. 
Som om jag just kysst henne, men det hade jag inte. 
Men ändå, jag hade kysst henne innan matchen som en lucky kiss, och det var hon. 
Men dock skulle jag inte erkänna det högt för gänget älskar att gnugga saker i mitt ansikte.

Och jag hade nästan kysst henne i duschen. 
Om bara inte Veronica ropat på mig skulle vi förmodligen kyssts, medan hon var blöt och praktist taget naken. 

Fan jag borde verkligen sluta tänka på att kyssa Cassandra när hon kommit ut ur duschen annars skulle de sluta. 
Jag kunde inte sluta tänka på kyssen som vi delade på matchen. 
Jag minns det så jäkla väl, jag var fortfarande beroeende av den känslan. 
Jag minns till och med hur det pirrade i hela mig, hur min andning och hjärtslag var pausade, hur mina lungor gav ut. 

Det var något som jag insett nu hur mycket jag saknat, hur mycket jag saknat henne. 

CASSANDRAS PERSPEKTIV:

 

Jag hade lärt mig att vissa saker är bättre bevara som en hemlighet.
Ibland är det bara bättre att gömma dina känslor oh allt som du har gömt djupt inom mig, på en plats så mörk att ingen vågar titta. 
Och när jag tittade på den förskräckt chockade Justin visste jag att han var rädd för att veta vad som hände i mitt huvud.
Jag hade gett honom en liten smak av mina känslor och han var redan rädd för att veta resten. 
Hon dog.
Dessa ord flög snabbt ut ur min mun, jag kunde inte ens tänka mig för.
Jag menade inte att säga det.
Det var inte en del av mina planer, och jag visste att det var bäst att hålla tyst och inte berätta för honom om något oavsett om han har med det att göra eller inte. 
Han skulle gå sönder om han visste hälften av sakerna jag gått igenom när han lämnade. 
Men jag väntde på rätt tillfälle att släppa bomben. 
Jag hade aldrig varit en som sökte uppmärksamhet, eller att folk ska tycka synd om en.
Jag hade varit den tjejen alla tyckt synd om tidigare, och nu var jag trött på det. 
Det är därför jag packade mina väskor och lämnade Stratford och lämnade alla att tro att jag var död. 
Så att alla jag kände skulle sluta tycka synd om mig. 
Jag hade fått nog av det och det gjorde mig illamåeende att veta att folk såg mig som en blyg liten flicka som inte gjorde en fluga för nära. 

Men den här gången hade det gått för långt. 
Jag var på något sett ivrig att se den smärta och skuld och ånger i Justins ansikte när han fick reda på allt jag gått igenom jag ville se hans ögon vidgas och hans händer dra igenom hans hår. 
Jag visste att jag gjort framsteg då hans min när jag tog ett bloss av knarket var obeskrivlig. 
Jag ville se honom lida även om det var för en mille sekund. 
Tro mig det ville jag verkligen. 
Men även om jag hade den kraft att se honom gå igenom allt jag gått igenom ville jag på något sett ändå inte det. 
Jag brydde mig fortfarande om honom men ändå ville jag se honom lida. 
Mina tankar och planer drog åt varsitt håll och det gjorde mig frustrerad. 

Jag gick ut ur Alex och Nicks rum frustrerat. 
Jag hade sovit på golvet på massor av filtar och täcken och det var inte speciellt skönt.
Sen hade min tabletter för hjärtat hade tagit slut och jag behövde värktabletter för min midja och lite till. 
Jag hade helt glömt bort att tabletterna tar slut någon gång och jag var tvungen att äta dom. 
Alla var på nedervåningen och jag tänkte fråga Alex om han kunde skjusa mig till apoteket eller något.
När jag fått på mig ett par jeans och en vanlig t-shirt med 'Roling Stones' märket på gick jag ner till köket. 
När jag kom in satt Alex, Nick, Roy och Justin vid köksbordet.
Genast bet jag mig i läppen och lutade mig mot diskbänken.
'' Alex?''. mumlade jag.

Han vände blicken från killarna till mig.
'' Japp?''. 
'' Kan du skjusa mig till apoteket?''. frågade jag.
Denna gång vändes alla blickar på mig och genast kände jag mig obehaglig. 
Alex bet sig i läppen. '' Jag kan inte, jag, Nick och Roy ska mecka lite med bilarna i garaget!''. 
Jag suckade och nickade. '' Vart är resten?''. 

Då kunde jag fråga Kimberly och hon skulle inte säga nej.
'' Dom har åkt iväg och kommer hem senare ikväll!''. 
Jag suckade irriterat och slängde med armarna i luften.
'' Då går jag isåfall, jag måste till apoteket!''. muttrade jag och började gå ut från köket.
'' Jag kan skjusa dig!''. sade en hes röst som gjorde att hela jag rös. 
Jag vände mig om och mötte Justins blick. 
'' Har ändå inget att göra!''. mumlade han. 
Med en suck nickade jag. '' Okej visst.''. Innan jag gick ut från köket.
'' Vi åker om 15 minuter!''. ropade han efter mig.

Jag himlade med ögonen och gick tillbaka upp till övervåningen. 
När jag kom upp gick jag in till mitt och Justins rum och tog min handväska coh packade ner plåmboken, mobilen, sedan lite till bland annat recept för mina tabletter som jag måste lämna in. 
Sedan sprutade jag på mig lite parfym och kammade snabbt igenom håret.
När jag var klar drog jag på mig min jeans jacka och stövlar innan jag gick ner.

 

Jag slog med mina fingrar på ratten och väntade på att hon skulle hoppa in i bilen.

Jag kan fortfarande inte förstå det.
Varför var det så viktigt att hon behövde åka till apoteket?
Behövde hon huvudvärks tabletter?
Det har vi hemma, vi har nästan allt hemma.
Bildörren stängdes med en smäll och Cassandra satte sig i sätet utan att göra ögonkontakt med mig. 
Jag slickademig om läpparna och vände blicken mot henne och såg hur hon la armarna i kors och tittade ut genom fönstret. 

Vi sa inte ett ord tillvarandra.
Jag antar att det var bra.. 
Eller kanske var det dåligt.. 
Eller både. 
Jag ville prata med henne men jag ville inte ta upp gårdagens händesler eller några minnen av något slag eftersom jag visste att det skulle sluta illa. 
Jag ville bara att hon skulle prata med mig, då kanske hon skulle titta mig i öggonen. 
Jag letade efter den söta oskydliga Cassandra som jag kände.
Vart tog hon vägen?
Jag parkerade bilen utanför apoteket och bet mig i läppen.
'' Vi är här!''. sade ag.
'' Jag vet!''. sade hon och nästan avbröt mig innan hon öppnade dörren och gick in till apoteket.
Jag släppte ut en liten suck och drog handen genom håret. 
Min blick gick runt i bilen och landade på hennes mobil som hon glömt.
Min hand började skakade och jag tittade hårt på mobilen.
Jag hade lust att gå igenom hennes mobil, även om det var en dålig ide. 
Jag ville bara se vem hon pratade med, vem hon kände nu för tiden.
Kanske till och med kolla igenom hennes bilder och se om hon hade några bilder kvar på oss. 
Men jag ryckte snabbt bort min hand när jag märkte att hon kom ut ur apoteket med en påse i handen.

Mina läppar skidles för att säga något när hon hoppade in i bilen men jag fick inte ut något.
Mina ögon klistrades fast på hennes påse full med piller och flaskor.
Varför så många mediciner?
När vi nästan var framme vid huset började min telefon ringa.

Jag tittade ner på skärmen och såg Veronicas namn lysa.
Frustrerat suckade jag och tittade tillbaka på vägen. 
Tre sekunder efter min mobil sutade ringa började den ringa åter igen, det var Veronica för andra gången 
Mobilen ringde säkert 5 gånger innan det blev tyst och jag suckade.

Jag hade trott att Cassandra skulle säga något. 
Men tydligen inte.
Jag ville bara så gärna prata med henne, jag brydde mig inte om om det var om ost eller om hur vädret är, jag ville bara höra hennes röst och prata med henne. 

Min mobil plingade tll och denna gång var det ett sms från Veronica.

Kunde inte hon sluta någon gång?

Irriterat himlade jag med ögonen och tittade lite då och då på mobilen för att se vad det stog.
'' Kom igen titta på smset!''. sade hon utan att titta på mig. '' Du vet att du vill!''. sade hon med ett litet lömskt leende. 
'' Nej det spelar ingen roll!''. svarade jag och skakade på huvudet. 
'' Varför håller du på att sitrra på mig som om jag är den sista matbiten på jorden?''. sade hon och denna gång lite hårdare. 
Sedan öppnade hon bildörren och gick ut. 
Jag suckade frustrerat och skyndade mig ut själv.
'' Cassandra!''. ropade jag. '' Cassandra vänta!'. 
'' Vad vill du?''. skrek hon på mig. 
'' J-jag..''. började jag. '' Jag vill prata med dig!''. andades jag ut.
Hon la armarna i kors och suckade.
'' Vill du veta vad jag vill prata om? Jag vill prata om hur man gått vidare med sitt liv som om ingenting har hänt!''. muttrade hon i ren ilska. 
Hon vände sig om och började gå mot sin bil som var parkerad på tomten. 
'' Cassandra! Cassandra!''. sade jag och skyndade mgi efter henne. '' Cassandra sluta! Bara sluta! Gå inte ifrån mig!!''. sade jag och grep tag om sin arm och drog henne med mig upp för trappan och upp på verandan.
'' Vafan gör du!?''. ropade hon och försökte putta bort mig.
'' Vill du prata?''. muttrade jag och tryckte ner henne i soffan. '' Nu ska vi förfan prata!''.
Ilsket slängde jag med armarna och spände käken.
'' Vi kan prata om vafan du vill prata om. Du kanske vill prata om vad jag gjorde efter jag lämnat dig? Visst låt oss prata om det. Vill du prata om hur jag 'gått vidare' som du säger? Då ska jag ge dig alla jävla detaljer! Låt oss bara prata för en gångs skull!!''. tjöt jag frustrerat och tittade ner på henne.
Hon korsade genast armarna över bröstet och tittade in i mina ögon i en sekund innan hon tittade bort och skakade på huvudet.
'' Du har undvikit ämnet hela tiden jag varit här och nu vill du helt plötsligt prata om det?!''. skrattade hon irriterat och tittade på mig.
Jag sög in ett djupt andetag. '' Därför jag är trött! Jag är trött på det här. Trött på att hamna i bråk varje gång jag försöker starta en konversation. Jag har förfan fått nog av allt det här. Att du inte pratar med mig eller ens tittar på mig gör mig helt jävla galen. Du dök upp från ingenstans efter 7 månader och du kan inte förvänta dig att jag inte ska känna så här. Det har gått flera veckor sedan du kom hit oh jag blir galen för jag har ingen aning om vad du tänker och hur du känner. Och jag är inte van att du inte vill prata med mig.''. skrek jag desperat och böjde mig lite ner. 
'' Jag vill att du ska berätta för mig vad som hände eftersom jag förtjänar att veta! Slå mig, skrik åt mig, vad som helst! Bara sluta med den där jävla attityden som du aldrig slutar med och sluta håll saker ifrån mig, jag vill att du ska berätta sker för mig igen!''. spottade jag ilsket och tog tag i mitt hår frustrerat.

Jag såg hur hennes ögon fylldes med tårar vilket gjorde mig ännu mer frustrerad.
'' Du har mod att tala om det där för mig efter allt? fräste hon och tittade på mig.

 

'' Jag vill att du berättar för mig!''. sade jag likt en viskning.
'' Du ska inte höra det från mig Justin. Du ska lista ut det själv! Du säger du vill att jag ska öppna mig upp till dig, det är inte så det fungerar. Inte efter allt!''. 
'' Efter vad?''. frågade jag.

Jag tryckte precis på hennes knappar och kanske fick det henne öppna sig och spricka. 
'' Efter vad du gjorde mot mig!'''. grät hon. '' Jag gav dig allt Jag gav dig allt jag hade, mig själv. Allt du ville ha, gav jag dig och se vart det fick mig. Jag vet inte ens om jag gjorde ett misstag! Och ändå slutade allt som det gjorde!''. tjöt hon och tårarna forsade ner för hennes kinder.  '' Jag fattar, okej? Du älskade inte mig tillräkligt mycket eftersom du betedde dig som du gjorde!''. 
'' Det har ingenting med det här att göra!''. spottade jag ilsket.
'' Det har allt med det här at göra, för du litar inte på mig, eller älskade mig tillräkligt för att kämpa för mig!''. 
Frustrerat bet jag mig i läppen och tittade på henne.
'' Det gjorde jag!!''. skrek jag äntligen och såg hur hon tårkade sina tårar.
'' Sluta, det gjorde du inte. För du behandlade mig så himla illa och till slut bara drog du.''. skrek hon på toppen av hennes lungor och ännu mer tårar kom. 
Mitt hjärta värkte av att se henne så här.
'' Jag gjorde det för ditt eget bästa. Jag hade insett vilken jävla idiot jag var mot dig dem senaste dagarna och när du blev skjuten gick gränsen. Det var jag som gjorde så du hamnade i fara. Jag gjorde det för att skydda dig!''. sade jag och bet mig i läppen. 
'' Du frågade aldrig vad jag tyckte. Du är van att göra alla beslut själv och inte ens tala om för mig att Cain och dom var ute efter dig! Du valde istället att lämna mig efter att jag blev skjuten när det var du som skulle bli det! Du är så jävla självisk Justin!'. sade hon med en röst som var mjuk och sårbar och det gjorde så ännu mer smärta uppstod. 

'' Jag gjorde det för dig!''.
'' Säg inte så!''. muttrade hon irriterat. '' Vi vet båda att du gjorde det för dig själv, för ditt eget bästa. Så du behöver inte ljuga och gömma att du var trött på mig och ville hitta någon ny tjej! Du hade ingen rätt att lämna mig sådär! Att inte ens kämpa för mig!''. spottade hon hårt och stampade till i golvet. '' Så säg inte att du gjorde det för mitt bästa, för att hålla mig glad och trygg för det var raka motsatsen!''. 
'' Berätta vad som hände då!!''. skrek jag så högt jag orkade.
Jag ville känna smärtan som hon kände så jag kunde förstå henne.

'' Jag ska berätta vad som hände. Jag var helt förstörd. Det var inte du som upplevde det, det var jag. Du slog mig och betedde dig som en jävla idiot. Jag kommer inte ens ihåg att du gjorde slut med mig utan du bara lät det glida ut i sanden!''. 
'' Varför går du runt med bilder på oss då? Med all de jag gett dig?''. skrek jag.
Hennes ögon vidgades och hon försökte hålla andningen normal.
Sedan reste hon sig upp och gick närmre mig.
'' För att påminna mig om hur du en gång var så jag inte kommer tappa hoppet om att få tillbaka den personen!''. fräste hon. 
'' Jag var lika förkrossad som du var!''. sade jag för att försvara mig själv.

'' Nej det var du inte!!''. skrek hon och sparkade bordet som stog på altanen. '' Det var jag som reste nästan 3000 mil, inte du!''. 
'' Säg mig vad du vill ha av mig!!''. tjöt jag i ren panik.
'' Jag har redan sagt det Jag vill ha mig själv tillbaka. Min kärlek tillbaka. Mitt liv tillbaka!''. skrek hon och puttade till mig på bröstet och gick förbi. 
Hon andades kraftigt och jag svär att jag kunde höra hennes hjärta slå.
'' Jag kan omöjligt komma på något som kommer få dig känna hälften av det saker jag gått igenom, eftersom det är omöjligt. Du kan inte ens föreställa dig det!''. hånade hon och korsade sina armar över bröstet.
'' Testa mig!''. sade jag och härmade hennes handlingar.

Hon bet tag i sin neder läpp och närmade sig mig.
Jag såg hur hon andades otroligt kraftigt och jag visste att hon skulle spåra ur vilken sekund som helst.
'' Vad händer här?!''. sade en röst som tillhörde Alex. 
'' Lägg dig inte i det här!!''. fräste jag utan att bryta kontakten mellan mig och Cassandra.
'' Jag kom hit och nu kan jag inte bara gå ifrån dig. Därför att varje gång du passerar mig utan att le eller röra mig, eller åtminstonde få ögonkontakt känns det som jag dör lite mer inuti!''. sade hon och hennes röst sprack.

'' Tror du det var lätt för mig eller? muttrade jag och tittade in i hennes tårögda ögon. '' Tror du att det var lätt för mig att gå ut ur ditt liv som jag gjorde, va?''. 
'' Du lyckades, eller hur?''. fräste hon och torkade sina tårar. 

 

Hennes händer skakade mer än någonsin och hennes andetag var mycket mer ojämna. 
'' Låt mig säga dig en sak, det var det inte. Jag led varje dag mer än vad du någonsin kan tänka dig. Det fanns förfan tillfällen då jag kände lust att mörda mig själv för jag inte kunde ta smärtan!''. 
Hon skrattade sarkastiskt åt mitt svar.
'' Tror du jag är skadeglad? Att jag sitter och tänker att min sorg slår din? Då har du så jävla fel. Det gör så jävla ont! Och du kan inte mäta din smärta med min!''. 

Jag såg hur hon samlade på sig all styrka och självförtroende hon kunde och gick närmre mig.
Tårar rann fortfarande längs hennes kinder och hela jag skakade av alla möjliga känslor. 
Jag såg ilska i hela hennes ansikte och ögon, det var något man inte kunde missa.
Men jag svär att jag såg hälften smärta.
'' JAG DOG FÖRFAN PÅ GRUND AV DIG!''. skrek hon på toppen av sina lungor, så hårt hon kunde.