Episode 47 - No, it can't be!

'' Du gjorde verkligen ett bra jobb idag. Jag såg dig slåss mot någon kille och du var riktigt duktig!''. 

'' Tack Bruce!''. sade jag och log svagt.

Jag kände hur allt började snurra och smärtan vart dubbelts så mycket.

'' Bruce!''. sade jag och vände på mitt huvud åt sidorna och knep i hop med ögonen.

'' Aa?''. sade han och sneglade på mig. '' Är du okej?''.

'' D-det snurrar-r!''. sade jag och drog handen över ansiktet.

'' Okej, du får inte somna! Håll dig vaken!''. 

Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre. Det ända jag ville var att stänga dem.

'' J-jag kan i..-''. 

Jag avbröt mig själv med att allt blev svart och Bruce's röst kom längre och längre bort.

---

 

 

 

 BRUCE PERSPEKTIV:

Paniken steg inom mig. Att se Cassandra svimma av gjorde ont inom mig. På något konstigt sätt gjorde det jävligt ont.

'' Cass?''. sade jag och puttade lite på henne.

Inget svar. Fan.

Jag kände på hennes puls vid handleden, tack och lov levde hon.

Men hon måste till ett sjukhus, nu.

Jag tröck ner foten så gasen var i botten. 

Jag hade ingen jävla anning om hur Justin mådde, om han ens var vid liv.

Mitt hjärta dunkade fortare än vad det någonsin gjort i mitt liv. 

Justin var som en bror för mig, jag kunde inte förlora honom. Och förlorar vi honom, kommer Cassandra bryta ihop.

Fuck. Jag skulle aldrig klara att se henne må så dåligt.

Vafan var de med mig? Jag brukar aldrig bry mig om tjejer. Inte Justin heller för den delen.

Cass förendrade oss båda.

Hon var speciell, konstigt nog. Jag har aldrig träffat en tjej som henne.

Även fast jag inte ska tycka det här tycker jag om henne. Hon är en underbar tjej och riktigt snäll och omtänksam.

Men jag skulle aldrig göra något mot Justin, aldrig.

Jag kom äntligen ut på motorvägen och gasade - om nu möjligt - ännu snabbare.

Jag hade ingen jävla anning om vad det var för fel på Cass, men hon mår inte bra. 

Absolut inte.

När jag äntligen kom in till stan och såg sjukhuset inom synhåll skyndade jag mig ännu mer.

Jag tvär stannade utanför akutentrén och skyndade mig runt bilent ill Cass.

Jag bar upp henne i min famn och skyndade mgi in genom dörrarna.

'' Hallå! Jag behöver hjälp!''. skrek jag med panik i rösten.

En sjuksköterska kom fram springandes til lmig.

'' Vad har hänt?''. 

'' Hon.. öh.. var i ett slagsmål!''. ljög jag.

'' Herregud! Dr Roberts kom hit!''.skrek sjuksköterksan. 

En man med svart lite lockigt hår kom fram till oss med en sorts bricka i handen.

'' Vad har hänt?''.

'' Hon var i ett slagsmål! Hon.. Hon mår inte bra!''. sade jag.

Dr Roberts tog fram en säng och ställde den framför mig.

'' Lägg ner henne här!'' .sade han och jag la försiktigt ner henne.

'' Penny ta ett rum och kör in henne dit direkt, sätt i dropp och kolla henne skador!''. sade Dr Roberts

Hon nickade hastigt och drog ivg henne in i ett rum.

Min blick gick nervöst efter henne och paniken steg ännu mer då jag inte hade koll på henne.

'' så vad har hänt?''.

'' Jag vet inte hela historien men det jag hörde var att en kille tafsade på henne och så, sen kom hennes kille Justin Bieber som troligen är här och skulle skydda henne. Då började dem jävlarna slåss och Cass skulle stoppa det och kom emellan!''. ljög jag.

Ett snett leende spreds på mina läppar. Det där lät ju rätt verkligt.

'' Okej, vad är hennes namn och person nummer?''. 

'' Cassandra Davids, född den 1 Maj 1994.''. svarade jag utan problem.

Fråga inte hur jag kunde det där. 

'' Okej, tack!''. svarade han och gick iväg.

'' Kan jag gå in till henne?''. skyndade jag mig coh sa.

Han skakade på huvudet. '' Inte än, vi måste ta lite prover och så! sätt dig i väntrummet!''.

Med en suck nickade jag och gick mot väntrummet där hela gänget satt.

'' Bruce?''. sade dem rätt chockade. '' Vad gör du här?''.

'' Cass tuppade av, så drog hit.. Dem tar hand om henne nu..''. 

'' Oj, vad hände man?''. sade Roy.

Jag suckade. '' Hon bara tuppade av okej? jag vet fan inte varför..''. 

Dem nickade. 

'' Så vad är storyn?''.

'' Cass var nära på att bli våldtagen, Justin skulle skydda henne och dem börajde slåss, Cass kom emellan och blev slagen.. ''. 

Dem nickade. '' Bra!''. 

Jag bet mig hårt i läppen. Jag hoppas förfan att hon är okej.

'' ÄR Justin okej?''..

Nick röck på axlarna. '' Vi vet inget än. Dem opererar honom nu.''. 

Jag nickade innan jag tittade ner i golvet.

Kan inte den här skiten bara försvinna?

 

CASSADRAS PERSPEKTIV:

 

Jag vaknade upp och kände hur mitt huvud värkte som satan. Vad hade hänt?

Var jag bakis?

Det var då det slog mig. Slyders.

Jag satte mig fort upp i sängen och skulle precis skrika då någon satt handen för min mun.

Jag tittade chockat dit och möttes av Bruce isblåa ögon.

'' Hey, ta det lugnt! Det är bara jag!''. sade han.

HAstigt la jag mig ner i gen och pustade ut. '' Vart är Justin?''. 

'' Dem opererar honom.''. 

Jag nickade. '' Hur länge var jag borta?''.

'' Runt 30-40 minuter..''. 

Mina ögon for upp. '' Hur länge har dem opererat honom?''.

'' Runt 40 minuter..''. sade Bruce och bet sig i läppen.

'' Är han okej? kommer han klara sig? Gör dem allt dem kan?''. sade jag med panik i rösten.

'' Jag har ingen anning. Men jag lvoar att dem gör allt dem kan för att få honom klara sig. Även fast dem vet att han gjort saker i livet som är idiotiskt!''. sade Bruce.

Jag nickade och kände hur tårarna var på väg upp.

Tänk så överlever han inte? Vad kommer hända med mig?

Helt plötsligt kände jag hur Bruce drog in mig i sin famn. Där tappade jag allt.

Tårarna började rinna återigen ner för mina kinder. Hysteristk denna gång.

'' Shh! Det kommer bli bra!''. mumlade Bruce mot mitt hår.

'' T-tänk så-å överl-lever h-han int-te ?''. stammade jag fram mellan snyftningarna.

'' Cass! Tänk itne så. Han kommer bli bra! Jag lovar dig!''. sade han.

Jag nickade mot hans hals innan jag lutade mig bakåt och avslutade kramen.

Bruce ögon fattade mina och genast var jag i en annan värld.

Vad var det med mig? Varför drunkande jag i hans vackra blåa ögon?

Ett leende spreds på hans läppar vilket fick mig rodna.

Det knackade till på dörren och Bruce skrek ett lätt ' Kom in '.

In i rummet kom, Seth, Roy, Nick och Alex med en stor bukett röda rosor.

'' Hey!'. sade Nick och gav mig rosorna. '' Dem här är till dig!''.

Ett litet leende spreds på mina läppar.

'' Tack killar!''. sade jag och läste det lilla kortet där det stog '' Krya på dig!''.

Jag ställde dem sedan på mitt sängbord och vände blicken mot dem.

'' Har ni hört något från Justin?''.

Dem skakade på huvudet.

'' Nej. Men hur mår du?''. sade Alex och gav mig en lidande blick.

'' Jag har mått bättre!''. Det var då jag insåg att Alex hade sin arm gipsad.

Roy hade massor med blåmärken på nederarmarna och ansiktet.

Nicks kläder var smutsiga coh träsiga, och ett bar små styngn i ansiktet.

Seth däremot hade bara skitigakläder, hår, och hy. Knappt några skador. Inte vad jag såg ialelfall.

'' Hur är det med er?''. sade jag.

'' Okej, gemfört med dig!''. sade Seth.

Jag log. '' Ser det. Vet inte ens om jag kan stå!''. sade jag och skulle precis sätta mig på sängkanten då Bruce drog i min hand så jag automatiskt la mig ner.

'' Doktorn sa att du inte får gå. Du måste sitta i rullstor i några dagar så benet får vila..''. sade han och jag suckade frustrerat.

'' Allvarligt? En rullstol?''.

Han nickade.

'' Och kryckor..''.

Ännu en frustrerad suck lämnade min strupe innan jag la mig tillbaka i sängen.

Jag skådade min kropp som var täckt av ett sjukhus nattlinne typ.

Jag hatade att vara på sjukhus. Det var det värsta som fanns.

Killarna stannade ett tag innan dem skulle lämna mig ensam så jag kuned vila.

Men såklart skulle Bruce stanna och vackta mg.

Men jag var faktist rätt glad över att ha honom här, han är speciel..
När jag är med honom blir jag glad, han får mig vilja berätta hela mitt liv för honom.

Han är en sån person som är lätt att prata med.

Inte som Justin, Justin pratar inte om allt. Om jag inte tvingar honom.

Men Bruce pratar på, Han berättar allt möjligt.

Han får mig må bra. Konstigt nog. Precis som Justin får mig må.

Justin.

Jag kände helt plötsligt hur mina kinder blev blöta. Jag grät. Igen.

'' Hey!''. sade Bruce och lutade sig framåt. '' Är du okej?''.

Jag skakade på huvudet. '' Tänk så klarar han sig inte Bruce? Jag kommer bryta ihop!''.

Han nickade.'' Jag vet. Och därför ska vi se till så han inte dör. Operationen är säkert klar sanrt!''.

'' Tror du han klarar sig?''.

Brue nickade. '' Klart han gör. Det gör han alltid. Och nu har han något att kämpa för, dig!''.sade Bruce och drog handen över min kind och smekte bort en hårslinga.

 

 

'' Tack..''. sade jag.

'' För?''. sade han och log milt.

'' För att vara vid min sida och prata med mig.''.

Han log. '' Det är sånt vänner till för, right?'.

Jag nickade. '' Precis!''.

Vi satt tysta ett tag, jag slöt mina ögon och försökte sova.

Men det var omöjligt.

Det ända jag kunde tänka på var Justin, Justin & Justin. Var han okej? När har dem opererat klart?
Det har ju gått ett tag.

Jag sneglade på klockan som satt på väggen. 03.15.
Herregud. Ingen skola för mig imorgon. Och vad skulle jag säga till Jenna?

Fuck Jenna. Mina ögon for upp.

'' Vilket sjukhus är vi på?''.

'' St. Judes vadåra?''. sade Bruce frågandes.

'' Shit! Jenna jobbar här!''.

Paniken steg inom mig. Tänk så ser hon att jag är inskriven? Vad gör jag då?

Tänk så ser hon mig?

'' Jag har redan tagit hand om det. Din doktor har satt ditt namn anonymt. Och bara han kan se att du är inskriven. Din syster har också dock slutat för länge sen!''.

Jag pustade lättat ut. '' Tack!''.

'' Så lite!''. sade han och log.

Jag kände hur min mage kurrade till. Jag måste ha något att äta.

Helt plötsligt började Bruce's mobil ringa.

'' Jag måste ta det här, kommer strax!''.

Jag nickade och såg hur han lämnade mitt rum.

Då tog jag rullstolensom stog nedanför sängen ochhopppade ner försiktigt.

Min höft värkte och armen också.

Jag kunde knappt sitta. Men jag var tvungen.

Försiktigt rullade jag framåt och mot dörren.

Min blick for åt sidorna. Ingen Bruce i närheten.

JAg följde skylten där det stog '' Cafeteria'' på. Det var obehagligt att sitta i en rullstol.

Jag rullade ner för korridoren med blickrna på mig.

En liten flicka stog med sin nalle och tittade med stora ögon på mig.

Jag gav henne ett litet leende innan jag svängde av in till kafeterian.

Det kändes också lite pinsamt att sitta i en rullstol, men jag brydde mig inte.

Kunde jag inte gå sitter jag hellre i en rullstol än använder kryckor.

JAg rullade in i kafeterian och tack och lov var det ingen av gänget här.

När jag kom fram till där man väljer vad man vill ha tog jag en baugette, en kaffe och lite frukt.

Framför mig i kön stog en kille med ryggen mot mig.

Trotts att jag såg håret och hans rygg kände jag igen honom.

Jag rullade lite till och insåg att jagrullat på hans fot.

'' Oj förlåt!''. pep jag.

Killen vände sig om och mina ögon for upp. Fan. Fan. Fan.

'' Cass?''. sade han med chockerande utryck.

'' Eric?''. sade jag och bet mig i läppen.

'' Vad har hänt?''. sade han chockad och sket i om vi stoppade kön.

'' Eh.. Jag hamnade i.. öh.. ett bråk!''. sade jag och log nervöst.

'' Är du okej? Är du här själv?''.

'' Jag är okej. Nej, är här med..-''.

'' -.. Där är du ju, har letat överallt efter dig!''. saden en bekant röst och jag tittade bakom mig.

Bruce. Shit.

'' Han.''. avslutade jag.

Eric spände sin käke hårt innan han nickade.  '' Okej.''.

'' Eric.''. spottade Bruce fram.

Jag gav Eric ''du-kanske-borde-gå'' blicken. Och han nickade.

'' VI ses i  skolan. Cass! Sköt om dig!''.

'' Det ska jag!''. sade jag och log nervöst mot honom innan han tog sitt kaffe och gick iväg.

Men en fråga kunde inte lämna mitt huvud. Varför var han här?

'' Varför sa du inte bara att du var hungrig?''. sade Bruce.

'' Du gick ju iväg!''.

Han himlade med ögonen och betalade min mat.

Bruce puttade på på rullstolenbakom mig och jag hade min bircka i mitt knä medans vi rullade ner längs korridorerna.

Min blick gick in till rummen på höger, sen vänster sida.

Jag vände huvudet åt höger och tittade in i rummet. Mitt hjärta stannade.

Jag reste mig upp och lät brickan med mat falla till golvet.

Hastigt började jag springa trots smärtan i benet. Tårar började rinna ner längs mina kinder där jag sprang in i rummet.

Jag tvär stannade framför sängen där personen låg.

Justin.

'' J-justin!''. stammade jag fram coh satte handen för min mun.
Hans ögon var igen stängda, hans hud vad blek och lite blå, hans mun var vidöppen med en släng som satt in i munnen på honom och i hans näsa.

'' Justin!''. tjöt jag och satte mig ner på säng kanten och lät tårarna rinna hur mycket dem ville.

Jag tog hans kalla hand i min och började smeka med tummen på översidan av handen.

LEvde han? Var han död?

'' Cass! ''. sade en röst och jag vände mig om.

Där stog Bruce med ett sorgset ansiktsutryck.

'' Du visste att han låg här? Eller? DU VISSTE ATT HAN LEVDE!''. skrek jag med full hals och lät tårarna strömma ner genom mina kinder.

'' Cass..-''.

''-.. Nej! Jag vill inte höra dina dumma ursäkter! Varför sa du inte att han LEVDE? ''. skrek jag.

Jag var både förbannad och ledsen.

 Varför hade han inte sagt något?
Justin låg ju här frisk och andades. Jag kunde inte fatta att han inte sagt något.

'' Ursäkta men ni får inte vara här inne!''. sade en ljus röst.

Vid dörren stog sjuksköterskan som både var min och Justin.
Hon hade brunt långt hår och bruna vackra ögon. Precis som mig.

'' Det skiter jag i! Han är min pojkvän, och jag kan inte förstå att ni inte sagt att han låg här frisk och kommer vakna snart!''. tjöt jag och tårkade mian tårar.

Men det var ingen idé. Det kom bara fler.

'' Miss.. Ha-..''.

''-.. När kommer han vakna?''. avbröt jag henne.

'' Vi vet inte!''. sade hon.

Bruce drog handen frustrerat över ansiktet.

Vad var det med honom?

'' Vad 'Ni vet inte'?''.sade jag med skakig röst.

Jag visste vad hon skulle säga. Bara det gjorde så tårarna kom fler och fler.

Nej. Nej. Nej!
Jag började hastigt skaka på huvudet och hela kroppen började skaka.

'' Nej! H-han kan-n int-te..N-nej..''. sade jag och började gråta hysteriskt.

'' Miss Davids, din pojkvän  ligger i koma.''. sade hon och jag kunde höra hur mitt hjärta gick i tusen bitar.

---

Oh No! :o
Justin ligger i koma! :o

 

Hur tror ni det kommer gå?:o

 

SPÄNNANDE VA?:D

Kram! ÄLSKAR ER!

 

 

OMG NEEEJ, JAG KOMMER BÖRJA GRÅÅTA NEEEEJ!! :'( :'( JAG DÖÖÖÖÖR

Döööör vad bra!! Herregud nej han måste bli bra ju! Ååh längtar till nästa!

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!! DU FÅR INTE GÖRA SÅ!! ALLT VAR JU SÅ BRA JU, JAG HATAR DIG (nej det gör jag inte, bra känner: asklfnwrguiegsermc just nu!) :'( <333333
ALLA MINA TANKAR GÅR TILL JUSTIN OCH HANS NÄRA, VI TYCKER ALLA ATT DET ÄR OTROLIGT SORGLIGT OCH VI FÅR HOPPAS ATT DET INTE HÄNDER IGEN!

BRA!
OMB OMB OMB OMB! JUSTIN MÅSTE ÖVERLEVA. ÅH DÖÖR SÅ BRAAA!

As bra! Längtar till nästa <3

OMG NEEEEEJ NEEEJ NEEEJ OMG JAG KOMMER ATT GRÅTA SNART HAN MÅSTE ÖVERLEVA KOMAN OMG DÖÖÖÖR!!! mer mer mer :* :* :* <3 <3 <3

ALLTSÅ VARFÖR GÖR DU SÅ MOT OSS???
KAPITEL SNART IGEN =//
MÅSTE VETA VAD SOM KOMMER HÄNDA

Han MÅSTE överleva!
Sjukt bra! <3

OMG, HAN MÅSTE ÖVERLEVA!!! KAN KNTE VÄNTA TILL NÄSTA KAPITEL!!! OMG

OMG OMG OMG!!! Du är Fucking GRYM <33333

Ååååh nej! Jag började gråta! Asså han måste överleva, annars kommer jag påriktigt bli deprimerad! Skit bra! Mer mer mer <3

Åhhh, Justin måste överleva, kommer gråta hur mycket som helst om det händer något med Justin... Han får inte dööööö...<3 snälla nästa kapitel snart vill veta vad som kommer hända!!

oh no:'O

Hmm... Du skriver att hon är 16 och nu att hon är född 1994? Väldigt smart!

Shit!!! AS SPÄNNADE!' DÖR ! Hoppas nästa kapitel kommer snart <3333

Meeeeera!!! Guuuuuud!!!!:o

Där på handlingen, till vänster på bloggens startsida, så har du skrivit att hon e 16?

JA DÖR SÅ JÄVLA BRA!! MER NU ANNARS JÄVLAR DÖR JA! <3 pussN:*

När kommer nästa kapitel jag undrar för det är så spännande nu och jag älskar din blogg du skriver så bra!!<3

jag vill läsa nästa nu!! :)

När kommer nästa kapittel. kan inte hålla mig längre!
komigen, skriv :DD

NÄÄÄÄSTA NUUUUU!!???:o

SNÄLLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! När kommer nästa kapitel!? JAG GÅR I TAKET HÄR! :D

Går in varje dag! MER<3

när kommer kapitel 48 ut? längtar som fan!