Jag började sparka coh skrika ännu högre som om jag var ett psykfall. Jag visste att folk tittade på mig.
Men jag brydde mig inte. Det ända jag brydde mig om var Justin.
'' Du måste ut härifrån Cass!''. sade han tättintill mot mitt öra.
Hastigt började jag skaka på huvudet. '' Nej!! NEJ! HAN BEHÖVER MIG BRUCE! JAG KAN INTE LÄMNA HONOM!''. skrek jag med full hals.
Hans händer drogs tätare om min kropp medans han började backa ut ur rummet.
Dem låssade sängen och rullade den ut i korridoren med full fart.
Jag hann lyckas stoppa en sjuksköterksa medans resten sprang iväg med Justin på sängen.
'' Vad ska ni göra?''.
'' Vi ska försöka väcka honom!''. sade hon och jag kände hur hela jag stelnade till.
Jag satt nu i mitt sjukhus rum med Bruce vid sidan av sängen i en ful blå stol.
Han hade blicken på mig medans jag låg otåligt och väntade på svar från doktorn.
Justin var inne hos doktorn, det hade han varit ett tag.
Vi hade ingen anning om vad dem gjorde.
Men dem sa att dem gjorde allt för att få hans liv tillbaka.
Mitt uppe i mitt hysteriska utbrott hade en sjuksköterska gavit mig en spruta med lugnande i.
Vilket fortfarande är i mitt blod.
Så hela tiden har jag legat i min säng och gråtit eller skakat av sorg.
Bruce hade varit med mig hela tiden.
Trotts att jag gav honom ett par blåmärken.
'' Tror du han överlever?''. sade jag och vände blicken till Bruce.
Han bet sig i läppen. '' Ärligt talat? Jag vet att han älskar dig och han skulle aldrig kunna lämna dig.''.
Jag nickade.
Sedan vart det så där tyst som det varit någon timme nu.
Jag kände hur mina tårar vattnades och hur dem sagta rann ner för mina kinder.
'' Tänk så överlever han inte?''. sade jag.
Jag vet inte hur många gånger jag sagt dem orden.
Men det var en sak jag var orolig över. Tänk så överlever han inte? Tänk så kommer jag få se hans döda vita kropp ligga framför mig i en svart lik säck.
Jag kände Bruce armar om min kropp och han drog mig tight om min kropp.
'' Shh! Han kommer klara sig!''. sade Bruce och drog handen lugnande över min rygg.
Jag borrade in mitt ansikte i hans varma hals och grät hysteriskt.
'' Jag kommer inte klara mig utan honom Bruce! Vad ska jag göra?''. snyftade jag.
'' Vi måste bara vänta och ha allt vårat hopp på att han överlever. ''. sade han.
Jag tog djupa andetag för att göra ett försök om att sluta gråta.
Men det var nästan omöjligt.
Så här dåligt har jag inte mått sen Mamma dog.
'' Jag ska bara gå ut och ringa hit gänget, klarar du dig?''. sade Bruce och avslutade kramen.
Jag gav han bara en lätt nickning innan jag la mig ner tillbaka i sängen under täcket.
Mina ögon ville sluta sig men jag vägrade, jag skulle vara vaken.
Jag såg Bruce utanför rummet med telefonen tryckt mot örat och hans mun röra sig i 180.
Han nickade lätt och sa något liknande ett '' Okej '' innan han la på.
Sedan öppnade han dörren in till mitt rum och kom in.
'' Dem är på väg, Katelyn och Bonnie följde med också.''.
'' Tack.''.
Han gav mig ett litet leende innan han slog sig ner i stolen brevid sängen.
Den såg otroligt obekväm ut, och han hade sovit i den.
'' Du kan lägga dig här om du villl?''. sade jag och klappade på kanten av min säng.
Han skakade på huvudet. '' Det är lugnt!''.
Jag nickade och tittade ner på min hand.
Det där jävla droppet satt in i min hand, dem hade också lagt in lite lugnade i de.
Typiskt.
Jag var faktist inte ett psykfall. Även om man kunde tro det.
Efter runt 10-15 minuter öppnades dörren intill mitt rum och in kom Alex, Nick, Roy, Seth, Katelyn och Bonnie.
Jag reste mig försiktigt upp från sängen och drog droppet med mig och gick fram till dem.
Jag gav var och en varsin kram.
Tillsist Bonnie. '' Är du okej?''.
Jag nickade och kände hur tårarna var på väg upp.
'' Ska du och jag gå till kafeterian och prata lite?''.
Jag nickade.
'' Vi går en sväng!''. sade Bonnie.
Dem nickade innan jag slog mig ner i rullstolen och Bonnie puttade på lite.
När vi kom till kafeterian slog vi oss ner vid ett av borden.
Klockan var trotts allt runt 10.00 så det var rätt många här som åt frukost.
'' Vill du ha te?''. frågade hon.
Jag nickade. '' Ja tack!''.
Bonnie gav mig ett svagt leende innan hon gick bort till bordet där varmt vatten och te stog vid.
Hon hällde upp vatten och tog två tepåsar och lite socker innan hon slog sig ner mitt emot mig.
Hon gav mig en av kopparna och jag la i tepåsen.
Jordgubs te. Min favorit. Bonnie vet verkligen vad jag vill ha.
Jag la sedan i ett par socker bitar och blandade sedan om.
'' Vad hände igår? Bruce sa att du fick värsta utbrottet?''. sade Bonnie.
Ett litet skratt lämnade min strupe. '' Det är sant. Jag vet inte vad som hände jag bara freakade ut. Jag slogs och skrek. Ärligt talat kunde jag inte kontrollera mig.''.
'' Oj.. Ehm.. Har ni fått veta något om Justin?''.
Jag skakade på huvudet. '' Inget. Dem har hållit på i runt 2 timmar att rädda honomn..''. sade jag med gråten i halsen.
Bonnie tog min hand över bordet och tittade på mig med stora ögon.
'' Han kommer klara sig!''.
Jag bet mig hårt i läppen. '' Jag hoppas det.''.
Det vart tyst ett tag. Inte pinsamt tyst. Utan den tystnaden jag och Bonnie alltid hade. Den bekväma tystnaden.
Jag höjde tekoppen mot min mun och det var då det slog mig.
'' Det här är mitt fel..''. sade jag och släppte en tår.
'' Va?''. sade Bonnie och tittade upp från tidningen framför sig.
'' Allt det här är mitt fel. Att Justin låg i koma, Alex bröt sin arm, folk skadades. Allt är MITT fel!''. sade jag och fler tårar kom.
Bonnie reste sig upp och gick fram till mig och tog tekoppen ur mina händer innan hon kramade om mig.
Jag kramade hårt tillbaka och grät ännu mer.
Typiskt kramar, gör så man gråter ännu mer.
'' Det är INTE ditt fel Cass! Justin älskar dig, alla i gänget älskar dig, som vän dock. Dem gjorde det här för din skull. Hade dem inte brytt sig om dig hade dem skitit i dig och bett dig låt dem vara! Dem gjorde det här med vilja Cass, ta inte åt dig skulden. Dem visste vad dem satte sig in i!''. sade hon.
Jag tog sagta in det i min hjärna.
Det var delvis sant men delvis falskt.
'' Hade inte jag och Justin träffats hade inget av det här hänt!''. snyftade jag.
Hon gav ifrån sig en suck. '' Cass. Hade inget av det här hänt hade du inte varit lycklig. Du hade aldrig fått upplevt det du gjort med Justin, den kärleken ni har, allt! Det hade inte funnits. Hade du klarat dig utan det? Utan honom?''. sade hon och slog sig nerpå sin plats.
Jag röck på axlarna. '' Jag vet inte..''.
'' Precis. Jag känner dig trots att vi bara känt varandra i några månader eller så och jag vet att du inte hade varit den personen du är nu utan Justin! ''.
Jag bet mig i läppen. Hon hade rätt.
Jag hade inte varit lycklig om inget av det här hänt. Jag hade aldrig fått upplevt allt med Justin.
Undra hur jag varit då?
Absolut inte den personen som jag är nu.
'' Kan vi gå tillbaka till rummet?''. sade jag.
Bonnie nickade innan hon tog våra tomma tekoppar och gick och lämnade dem.
Sedan ställde hon sig bakom min rullstol och sköt på mot mitt rum.
Jag tårkade mina tårar innan vi kom in i rummet.
Jag klarade inte fler frågor om hur jag mådde.
Dem alla satt runt om i rummet och småpratade lite.
Deras blickar vändes till oss när vi kom in.
Jag gav dem ett svag leende innan jag satte mig i sängen igen.
Det vart tyst. Typsikt.
Jag suckade lätt innan jag tog min mobil och smsade Jenna.
'' Stannar hos Justin ännu en kväll, dem tar hand om mig, var lugn!''. Skrev jag och skickade det sedan.
'' Hey!''. sade en röst.
Jag tittade upp från min mobil coh mötte Alex's blick.
Ett litet leende spreds på mina läppar. '' Hey!''.
'' Hörde om ditt utbrott, Bruce sa att du var riktigt stark!''. flinad ehan.
Jag kunde inte undgå att skratta.
'' Jag har ju tränat, och när jag vill ha något så ska det hända..''. sade jag.
Han skrattade. '' Ja jag såg hur du kämpade i Slyders hus. Du är inte direkt dålig! Riktigt duktig faktist!''.
'' Tack Alex.. Ehm.. Vad har ni gjort.. Ehm.. Hela tiden?''.
'' Inte mycket.. Suttit på ett hotell nån gata bort och väntat..''.
Jag nickade. '' Okej..''.
Det vart tyst igen.
Alla tittade runt på varandra och det gjorde mig frustrerad.
'' Kan någon få bort den jävla irriterande pinsamma tystnaden?''. tjöt jag frustrerat.
Alla tittade på varandra igen innan dem börja sagta men säkert prata med varandra.
Jag psutade ut.
Nu var den tystnaden borta i allefall.
Alex och jag små pratade lite till om allt möjligt.
Dem alla försökte få mig på andra tankar.
Om några minuter skulle sjuksköterskan komma in och berätta om Justin levde eller inte.
Hela jag skakade av rädlsa. Mina armar täcktes av gåshud. Det kände så overkligt.
Alex satt och drog sin hand över min arm medans Bonnie höll om min hand hårt.
Vi alla satt spända med blickarna på dörren.
Men jag kunde inte fokusera på dörren.
Min blick var fast klistrad på klockan. Den följde sekund visaren runt, runt, runt.
I flera minuter. Jag var som paralyzerad.
Jag kände hur det lugnande medlet började försvinna ur kroppen då jag dragit ur droppet då jag och Bonnie gick till kafetrian.
Allt ljud vart dubbelts så högt och svett började bildas på min panna och rygg.
Det ända jag hörde var mina höga andetag och ljudet av den tickande klockan.
Kunde hon inte komma snart?
Jag sngelade återigen på klockan coh såg hur allt blev suddigt och klockan mindre och mindre.
Hastigt tog jag tag om plastmuggen på mitt sängbord och slängde vattnet över mitt ansikte.
'' Vad håller du på med?''. utbrast Roy och jag kunde höra skrattet i rösten på honom.
'' Eh.. Det.. Eh.. Vart varmt.!''. sade jag.
Bra Cass, nu börjar du ljuga mer än vanligt. Vad var det för fel på mig?
Var allt det här med Justin för mycket för mig? Höll det på att förstöra mig.
'' Du är knäpp!''. sade han och skrattade till.
'' Hellre det än att vara som du!''. spottade jag fram.
JAg satte handen snabbt för munnen och ångrade det som for ut ur min mun.
Hade jag just sagt det där.
'' F-förlåt. Jag.. JAg vet inte vad osm flög.. i mig...''. sade jag och bet mig i läppen.
'' Det är lugnt. Hela grejen med Justin gör så du håller på att bli nuts. ''.
Jag fnissade till lite tyst. '' Ungefär.''.
Minutrarna gick och varje gång en sjuksköterksa gick utanför rummet ställde sig alla upp.
Men insåg senare att dem inte kom till oss.
Efter ungefär 3 gånger ställandes stannade en sjuksköterksa till utanför rummet och tittade ner i sitt papper.
Sedan upp på nummret på dörren.
Hon slickade sig om munnen och öppnade sedan dörren med ett knarrande ljud.
Alla for upp ur stolarna och ställde sig direkt upp.
Jag däremot satt kvar i sängen. Chockad.
Det var nu hon skulle berätta om han klarat sig elller itne.
Jag kände hur tårarna kröp upp i mina ögon. Men jag kunde inte gråta förns jag hört vad hon sa.
'' Lever han?''. sade Roy fort.
'' Är han okej? ''. fortsatte Nick.
'' Vad har hänt med honom? Lever Justin?''. sade Alex.
Jag blev frustrerad av alla frågor.
Varför lät dem inte henne prata?
'' MEN HÅLL KÄFTEN!''. skrek jag helt plötsligt utan att tänka mig för så hela rummet vart tyst.
'' Låt henne prata..''. fortsatte jag sedan med lugn röst och kände sedan hur hela mitt ansikte blev illrött.
Typiskt mig.
'' Jo. Jag antar att ni är anhöriga till Justin Bieber?''. sade hon.
Vi alla nickade.
'' Vi förstog redan från dagen då Justin hamnade i koma att han inte skulle klara sig. Hans skador var värre än vi trodde. Det var nästan omöjligt för honom att över leva..-''.
Jag drog hastigt efter andan. Nu var tårarna nära på att falla.
''..- Det var bara en tidsfråga när hans hjärta skulle sluta slå.''. sade hon och bet sig i läppen.
Fan. Fan. Fan.
Tårarna började rinna ner för mina kinder. Det kunde inte vara sant.
Varför har dem inte sagt något.
'' Vi har dock inte sagt något för vi var inte säkra med vårat svar. Men igår fick vi svaret på att han inte skulle klara sig. Han har varit med om mycket i sitt liv. Och hans kropp skulle inte orka mer.''.
Mina ögon blev helt suddiga. Jag såg inte ett skit.
Jag satte handen för munnen för att dämpa ljuden av mina snyftningar.
'' Men.. Medans vi kämpade om hans liv stannade hjärtat helt. Och vi var beredda på att lägga ner allt...-''.
Det här var ju nästan en hel bibel kändes det som.
Varför kunde hon inte bara komma till punkt? Frusterationen växte inom mig.
Ilskan växte. Sorgen växte. Allt inom mig växte och berättade hon inte snart skulle jag explodera.
'' Vi hade tagit tiden på hans död och allting. Vi visste att det var försent. Men en av mina kolegor rusade in i rummet och gjorde ett sista försök om att få honom överleva. ''.
Där exploderade jag.
'' MEN KOM TILL PUNKT NÅN GÅNG! JAG VILL VETA OM MIN POJKVÄN LEVER ELLER INTE!''. skrek jag med hes röst.
'' Hon räddade honom. Hon räddade livet på honom. Hans kropp kämpade. Han ville inte dö. Vi alla förstog det under hela våran gång om försökande för att få honom överleva.''.
Mina ögon for upp som två bowling klot och mina andetag blev häftigare.
Jag hörde hur alla drog efter andan.
'' L-lever han?''. frågade Bruce.
Sjuksköterksan nickade. '' Han lever. Hon räddade livet på honom.''.
'' Vart.. Vart är-r han-n?''. stammade jag fram.
'' Han ligger i sitt rum!''.
Jag reste mig upp på någon sekund och tryckte mig förbi människorna i rummet och ut i korridoren.
Mina andetag blev häftigare och mitt hjärta dunkade fortare och fortare.
Smärtan ilade i min kropp, men det var de sista jag brydde mig om just nu.
Mina ben har aldrig sprunigt så här fort i hela mitt liv.
Jag puttade bort allt ur min väg fram till Justins dörr. Jag var tvungen att se med mina egna ögon att han lever.
Jag drog upp dörren så den for in i väggen med en hög smäll.
Min blick for till sängen i rummet. Där låg han.
'' J-justin?''. stammade jag fram och kände hur tårarna blev fler och fler.
Hans vackra underbara honoungs bruna ögon mötte mina, jag var så nära på att bryta ihop just nu.
'' Cass?''. sade han chockat och satte sig försiktigt på sängkanten.
Ett konstligt pip lämnade min strupe innan jag rusade fram till honom och slängde armarna om hans hals och kramade om honom det hårdaste jag kunde.
Det var verkligen han.
SÅ NU ÄR NOVELLEN CRIMINAL LOVE AVSLUTAD!
Haha, nej jag skojar bara med er! ;)
Men det hade varit ett bra slut eller hur? :D
Gud jag grät när jag skrev det här kapitlet, föreställ er i den sitsen som Cassandra.
Se sin pojkvän ligga i koma och kanske inte överlver? :/
Och specielt om det är Justin? :/
Gud. Mycket känslor i det här kapitlet iallefall!
FICK UT ETT IDAG BTW, OTROLIGT!
Men när det är något spännande och roligt att skriva om går det fort.
Haha. Med såna här tråkiga vanliga kapitel tar det evigheter. Haha!
NJUUT NU MINA ÄLSKADE LÄSARE!
Kraamis!
